hon
Innan cykelperioden riktigt har inträtt åker jag vagn till jobbet. Jag är inte den enda. Längst in vid fönstret på platsen näst längst fram sitter hon. Vänster sida. Alltid samma plats. Jag vet vem det är. Hon är undersköterska och har tagit blodprover på mig vid ett par tillfällen. Men det var längesedan. Jag tror inte hon känner igen mig. Vintertid har hon en vit jacka men nu har våren kommit och jackan är säsongsenligt utbytt mot en röd. Kanske är det en anorak.
Varje dag bevittnar jag samma procedur. Varje gång irriterar det mig och väcker tankarna: är det ett tvångsbeteende? Är det viktigt för henne att handla i mönster? Tror hon verkligen att hon kommer snabbare till sitt arbete? Om hon skulle hinna med en tidigare vagn, skulle hon bete sig likadant? Varför sätter hon sig på sätet längst in? Varför irriterar det mig så mycket?
Då sjuans spårvagn lämnar Botaniska trädgårdens hållplats är Sahlgrenska huvudentré näst i linje. Redan då vagntåget börjar svängen uppför backen, ackompanjerat av sedvanligt gnissel (varpå jag tänker: olja spåret. FOR THE LOVE OF GOD OLJA SPÅRET!!) börjar hon skruva lite på sig. Bara lite. Kanske är det bara inombords och syns inte på utsidan - förutom för oss som vet vad som komma skall. Vagnarna påbörjar sin klättring uppför Sahlgrenskabacken och snart åker vi förbi de bländande trafikljusen. Jag börjar titta på henne. Tittar och väntar. Exakt när blir det den här gången? På vänster sida dyker den vackra tegelbyggnaden upp som jag aldrig vet vad den huserar för verksamhet och där jag en gång genom ett fönster såg en man kissa. Udda att ha insyn till urinoaren.
Hon rättar till jackan precis innan vagnen svänger in på raksträckan. Det är kanske 400 m kvar till hållplatsen. En halv kilometer. Oceaner av tid. Oroligt tittar hon uppfordrande på den okunnige som blockerar hennes väg genom att ha satt sig på sätet mot gången "Ursäkta!" innan vederbörande hunnit uppfatta vad som håller på att hända Vad gör hon? har hon redan ställt sig upp och pressar sin stolsgranne på knäna. Släpp förbi mig. Hon tar sig ut i gången och de få stegen fram till främre dörrparet. Där ställer hon sig. Ställer sig på nedersta trappsteget. Ser hon inte lite plågad och skuldtyngd ut där hon tittar bakåt? Vagnen fortsätter i sakta mak mot hållplatsen. En evighet senare reagerar resten av passagerarna och reser sig inför avgång. Hon hävdar sin plats och sin rätt att komma av först. Att vara först ut. Så hörs ett pysande när dörrarna öppnas. Och hon är borta.
Två gånger när jag stigit på vagnen har sätet bredvid hennes varit ledigt. Jag satte mig inte där.
Varje dag bevittnar jag samma procedur. Varje gång irriterar det mig och väcker tankarna: är det ett tvångsbeteende? Är det viktigt för henne att handla i mönster? Tror hon verkligen att hon kommer snabbare till sitt arbete? Om hon skulle hinna med en tidigare vagn, skulle hon bete sig likadant? Varför sätter hon sig på sätet längst in? Varför irriterar det mig så mycket?
Då sjuans spårvagn lämnar Botaniska trädgårdens hållplats är Sahlgrenska huvudentré näst i linje. Redan då vagntåget börjar svängen uppför backen, ackompanjerat av sedvanligt gnissel (varpå jag tänker: olja spåret. FOR THE LOVE OF GOD OLJA SPÅRET!!) börjar hon skruva lite på sig. Bara lite. Kanske är det bara inombords och syns inte på utsidan - förutom för oss som vet vad som komma skall. Vagnarna påbörjar sin klättring uppför Sahlgrenskabacken och snart åker vi förbi de bländande trafikljusen. Jag börjar titta på henne. Tittar och väntar. Exakt när blir det den här gången? På vänster sida dyker den vackra tegelbyggnaden upp som jag aldrig vet vad den huserar för verksamhet och där jag en gång genom ett fönster såg en man kissa. Udda att ha insyn till urinoaren.
Hon rättar till jackan precis innan vagnen svänger in på raksträckan. Det är kanske 400 m kvar till hållplatsen. En halv kilometer. Oceaner av tid. Oroligt tittar hon uppfordrande på den okunnige som blockerar hennes väg genom att ha satt sig på sätet mot gången "Ursäkta!" innan vederbörande hunnit uppfatta vad som håller på att hända Vad gör hon? har hon redan ställt sig upp och pressar sin stolsgranne på knäna. Släpp förbi mig. Hon tar sig ut i gången och de få stegen fram till främre dörrparet. Där ställer hon sig. Ställer sig på nedersta trappsteget. Ser hon inte lite plågad och skuldtyngd ut där hon tittar bakåt? Vagnen fortsätter i sakta mak mot hållplatsen. En evighet senare reagerar resten av passagerarna och reser sig inför avgång. Hon hävdar sin plats och sin rätt att komma av först. Att vara först ut. Så hörs ett pysande när dörrarna öppnas. Och hon är borta.
Två gånger när jag stigit på vagnen har sätet bredvid hennes varit ledigt. Jag satte mig inte där.
Kommentarer
Trackback
