Kattis Korvapa

Här om dagen går jag till bilen för köra till jobbet, en lyx jag unnar mig ibland. En bit fram är en man på väg emot mig med en hund. Det är han. Det är jag. Det är hunden. Skatorna hoppar och hararna har gett sig av från gryningsbetet. Plötslig börjar hundens bakben fällas i hop och han får den där krökningen på ryggen som ser så hundfånig ut och jag ser på honom att han själv inser att det ser dumt ut. Mannen förstår vad som håller på att hända och drar febrilt i kopplet, "inte på trottoaren, inte på trottoaren!" tänker han högt med paniken i ögonen. Hunden finner situationen genant men eftersom han är hund har han inget annat val än att låta folk titta på honom när han bajsar med någon som håller honom i ett snöre. Som om inte denna förnedring och osjälvständihet vore nog måste han dessutom kravla omkring som en krabba med sina fällda bakben eftersom han inte får uträtta behoven där han vill. Mannen å andra sidan står inte ut med skämsfaktorn att jag, unga kvinnan, denna morgon skall bevittna en hund uträtta sina behov mitt på trottoaren. Som han, i egenskap av husse, skall förhindra. 

Hunden släpas ut i gröngräset, en knapp tändstickslängd från den civiliserade mänskliga trottoaren och där, i det riket är han kung. I det gröna gräset är människan blott en staffagefigur och man undrar vem som egentligen går ut med vem. Mannen torkar svetten ur pannan. Denna morgonen har han undvikit en katastrof.