Kattis Korvapa

Jag tränar på Friskis & Svettis, det har jag gjort i drygt två år. Även om jag tycker att jag är duktig tycks det inte gå så jevvla mycket framåt.

För ett par veckor sedan slääpade jag mig till Friskis vid Domkyrkan efter jobbet. Bara det är värt ett par poäng. De flesta jobbar ju och måste således vara i samma skick som jag när de tar sig dit kan man tycka. Men inte märks det på de hurtbullarna. Med tunga steg masade jag mig fram till den förhatliga crosstrainern. Ja, jag säger förhatliga om min käraste motionsmaskin eftersom just den här modellen är skräp. Den ter sig mer som en trappstegsmaskin och är mycet jobbigare Jag klättrar upp och drar igång. "En kvart!", tänker jag, "en kvart ska jag fanimej fixa!" Redan efter en minut vill jag ge upp och ta spårvagnen hem. Jädra hamstehjul för människor. Bredvid mig kommer en vass tant i övre medelåldern. En sån där snipig en med vassa armbågar. Hon stirrar ogenerat åt mitt håll. Anser förmodligen att jag tillhör den förtappade sorten med alla tatueringar.

Hon axlar maskinen bredvid min som om det vore en stolt arabhingst och hon Malin Baryard (i brist på vetskap om andra ryttarinnor) - and of she goes! Fem gånger högre motstånd än vad jag har på min maskin och sex gånger högre hastighet. Jag har träffar duracellkaninen (annars skulle man ju kunna tro att den lever undercover på Liseberg).

Ganska snabbt blir jag irriterad för jag kan se tankebubblan ovanför hennes huvud. Hon är bättre än jag. Jag tror att jag är något med mitt ungdomliga lyte och mina häftiga tatueringar - men här brädas jag av de åldrigast åldringarna. Hon ökar takten lite till. Inte ser hon särskilt vältränad ut heller. Jag har crosstrainat i tio minuter och fortsätteravd pur vilja och stolthet. Oavvänt stirrar hon åt mitt håll. Känns det som. Efter en kvart är jag klar och går till styrketräningsapparaterna. Kärringjävel.

 

Jag går in i nästa rum och tränar bröstmusklerna lite. Det går la sådär. Men jag gör det. Efter det sätter jag mig i maskinen bredvid för att träna baksida av lår. Jag kör en repitition. Vilar. Kör en repetition till. Lyssnar på musiken medan jag stretchar inför tredje repetitionen. Plötsligt skymmer något solen och jag tittar upp. Sura tanten står med händerna i sidorna och mimar. "Ursäkta?", säger jag och drar ut hörlurarna. "Är du färdig?", svarar hon och pekar med en rödmålad klo på min apparat. Bultande tinningar. "Jag har en repetition kvar." svarar jag coolt och stretchar lite till. Jag skulle kanske viljat stretcha lite längre men tantens närvaro är påtaglig. Jag blir arg. Varför är hon efter mig? Ta dina egna apparater kärring!

 

Jag sätter mig lugnt och gör mina sista tio repetitioner. Vad ont det gör - men jag visar inget. När jag är klar torkar jag av apparaten och får en ingivelse. Jag tittar upp mot tanten som tittar bort, i all sin självgodhet. Snabbt lutar jag mig ned och ändrar vikterna från 15 till 40 kilo. Lämnar ointresserat över apparaten men går leende därifrån. Jag vann.