Ja det är det gamla radarparet Patrik Hedström och Erika Falk. Hade jag varit Patrik vore jag så SJUKT irriterad på min hustru. Känns helt orimligt att hon håller på och lägger sig i utredningar till höger och vänster hela tiden. Finns ingen sekretess? Borde inte Patrik bli av med sitt jobb? Min sambos svägerska menar att Läckberg skriver banalt, att det känns som att läsa en uppsats från högstadiet. Jag kan inte riktigt släppa det när jag läser. Det är ju inte precis jättekomplicerat språk och vissa formuleringar kan jag verkligen hålla med om -men hon är duktig på att porträttera folk.

Boken har, som oftast i Läckbergs fall, parallella handlingar. En som utspelas i början av 1900-talet och en i nutid. Den gemensamma nämnaren är ett gammalt barnhem på Valö, utanför Fjällbacka. På 70-talet försvann en hel familj spårlöst där under en påsklunch. Den enda som återstod var en liten flica som hette Ebba. Nu har hon och hennes man återvänt till hennes barndomshem för att rusta upp det till B&B.

 

Ett plan lyfter mot USA och ett hotbrev hittas på toaletten. Kraven i hotbrevet är orimliga - likaså tidsfristen. There you go, boken sammanfattad i två meningar. Peder har blivit lite koko efter förra boken, Fredrika har börjat på justitiedepartementet och Alex... jobbar fortfarande inom polisen. Jag gillar ju Ohlsson men den här boken var inte direkt en omläsare. Vilket tjöööt! Händelseutvecklingen är initialt ganska tillfredsställande men sedan står boken och trampar vatten resten av tiden. Samma sak händer i hundratals sidor.

 

.