Det här är Kalletofts femte roman. Fråga mig inte varför jag började här – jag brukar alltid börja med första boken om det skulle vara så att jag tycker om den. Han har ju legat högt upp på försäljningslistorna så länge så att jag inte gillade boken förvånade mig. Allmänhetens generella boksmak stämmer ofta överrens med min, i alla fall när det kommer till deckare.

Ett gift par hittas skjutna i sin villa och deras femåriga adoptivdotter är försvunnen. Polisen Malin Fors och hennes team utreder. Av någon anledning har kriminalare i böckerna alltid spritproblem. Malin Fors är inget undantag och hon har dessutom extremt trasiga relationer. Faktum är att hon inte har en enda hel; föräldrarna, brodern, dottern, sambon… Boken är extremt svart, inte många som är lyckliga här inte. Något som är utmärkande för författarstilen är att de döda kommer till tals med jämna mellanrum, skrivet i kursiv text. Jag gillar det inte. Jag gillar heller inte de passager som skrivs så uttrycksfullt och poetiskt att jag inte fattar ett smack. Själva historien i sig är det väl inget större fel på även om jag inte är någon fan av historier som mynnar ut i internationell brottslighet. Boken kunde gott varit några kapitel kortare, det stampar runt och går i cirklar. Kanske inte läser någon mer Kallentoft.

Alla har pratat om serien och alla har sett den utom jag. Jag bestämde mig för att läsa böckerna i stället, de är ju alltid bättre.

Det är början av 80-talet. Rasmus är uppvuxen i en håla i Värmland. Han har alltid varit annorlunda och alltid utanför. Efter studenten kan han äntligen starta sitt riktiga liv och vara den han egentligen är. Han flyttar från Koppom till Stockholm och går direkt till ”Bögringen” efter att ha gått av tåget. För första gången i sitt liv hittar han likasinnade och kan leva ut sina lustar. Det finns heller ingen anledning att skydda sig, för vem skulle bli gravid?

Benjamin är äldsta barnet i en djupt religiös familj. Redan som barn börjar han ”gå i tjänsten” med sin mor, för att rädda själar som inte vet bättre. När han blir vuxen ringer han en dag på Pauls dörr och Paul ser något hos honom som han inte själv var medveten om. 

Något som förvånar mig när jag läser är att det handlar så mycket om sex och inte relationer. När Rasmus är ute på på natten för att finna likasinnade är det i buskar, bilar och skrymslen för tillfälliga passionerade möten – men inte kärlek. Boken skall ju vara en faktisk skildring och jag antar att det var så det var. Kanske fanns det inte utrymme för kärlek.

Något som är mycket intressant är skildringen av Jehovas vittnen och deras lära. Jag visste nästa ingenting om dem tidigare och boken erbjuder god insikt.

Ser fram emot fortsättningen som släpps på e-lib i april.

Underbara Ove. Underbara bok!

Vid sällsynta tillfällen stöter man på dem: pärlorna. Böckerna man inte vill skall ta slut och som man avundas andra som ännu inte har läst. Varje gång jag öppnat boken har jag skrattat högt och gråtit tyst. Ove är en rättskaffens man som arbetat hela sitt liv, inte haft en en endast sjukdag, som betalar sin skatt och inte har några lån kvar på huset. Inte så jävla märkligt. Det skall vara lite ordning och reda bara. Han är synnerligen skeptisk mot katter och människor som inte kör Saab. En vresig gubbjävel som inte har ett enda runt hörn.

 

Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Handlingen är på sätt och vis inte särskilt storslagen i sin omfattning - däremot det som står mellan raderna. Det skall ju bara vara lite jävla ordning. Det är allt.