Tattoodelidoo
Hösten 2010 anförskaffades nedanstående tatuering hos en mycket skicklig artist i Skåne.
Stjärnan hade jag haft sedan 2004 och under de senaste åren funderat på vad jag ville utöka med. Jag tänkte och tänkte på motiv men när jag hittade tatuerarens blogg visste jag att jag borde letat efter vilken stil jag ville ha - och inte motiv. Det löste sig därefter ganska självklart.
Jag var nöjd med tatueringen och dess storlek. Under sommaren började dock tankar dyka upp om att det var väldigt lite tatuering och väldigt mycket arm. Det är väl ofta så det går till antar jag. Nu under våren har jag förärats med att Stina gör en helsleave.
Sittning 1:
Sittning 2:
Sittning nr 3 är i mitten av Maj. Det har gått nio dagar sedan förra sittningen och nu är tatueringen nästan färdigfjällad. Läkande tatueringar är lite av ett aber. Det fjällar - men man får inte dra bort fjällen, det kliar - men man får naturligtvis inte klia, dessutom skall de hållas insmorda 24-7 vilket innebär att alla tröjärmar och lakanen blir fettiga.
Som en trevlig avrundning bjuder jag på den här karamellen: http://www.svenskbladet.se/utrikes/index.php?alias=ville_tatuera_in_my_little_pony_fick_porrtatuering.html#.T5Q95NKx73Y.facebook
Vila i frid
Nu är hennes kamp över. Vila i frid Maria, nu behöver du inte kämpa längre.
Maria på Tjärnö september 2005
hon
Varje dag bevittnar jag samma procedur. Varje gång irriterar det mig och väcker tankarna: är det ett tvångsbeteende? Är det viktigt för henne att handla i mönster? Tror hon verkligen att hon kommer snabbare till sitt arbete? Om hon skulle hinna med en tidigare vagn, skulle hon bete sig likadant? Varför sätter hon sig på sätet längst in? Varför irriterar det mig så mycket?
Då sjuans spårvagn lämnar Botaniska trädgårdens hållplats är Sahlgrenska huvudentré näst i linje. Redan då vagntåget börjar svängen uppför backen, ackompanjerat av sedvanligt gnissel (varpå jag tänker: olja spåret. FOR THE LOVE OF GOD OLJA SPÅRET!!) börjar hon skruva lite på sig. Bara lite. Kanske är det bara inombords och syns inte på utsidan - förutom för oss som vet vad som komma skall. Vagnarna påbörjar sin klättring uppför Sahlgrenskabacken och snart åker vi förbi de bländande trafikljusen. Jag börjar titta på henne. Tittar och väntar. Exakt när blir det den här gången? På vänster sida dyker den vackra tegelbyggnaden upp som jag aldrig vet vad den huserar för verksamhet och där jag en gång genom ett fönster såg en man kissa. Udda att ha insyn till urinoaren.
Hon rättar till jackan precis innan vagnen svänger in på raksträckan. Det är kanske 400 m kvar till hållplatsen. En halv kilometer. Oceaner av tid. Oroligt tittar hon uppfordrande på den okunnige som blockerar hennes väg genom att ha satt sig på sätet mot gången "Ursäkta!" innan vederbörande hunnit uppfatta vad som håller på att hända Vad gör hon? har hon redan ställt sig upp och pressar sin stolsgranne på knäna. Släpp förbi mig. Hon tar sig ut i gången och de få stegen fram till främre dörrparet. Där ställer hon sig. Ställer sig på nedersta trappsteget. Ser hon inte lite plågad och skuldtyngd ut där hon tittar bakåt? Vagnen fortsätter i sakta mak mot hållplatsen. En evighet senare reagerar resten av passagerarna och reser sig inför avgång. Hon hävdar sin plats och sin rätt att komma av först. Att vara först ut. Så hörs ett pysande när dörrarna öppnas. Och hon är borta.
Två gånger när jag stigit på vagnen har sätet bredvid hennes varit ledigt. Jag satte mig inte där.
Världens tjatigaste kallprat
Borta! är samtalen om var patienten kommer från. Försvunnet! är samtalen om det dagliga vädret. Obefintigt! är gissningsleken om min dialekt.
Om du som läser detta inte har sett min tatuering ska jag förekomma svaren på dina framtida frågor så de aldrig behöver yttras:
1. Nej, det är inte ett självporträtt.
2. Nej, tatueringen symboliserar ingenting.
3. Ja det gjorde ont, det är nålar som tränger genom huden under flera timmars tid.
4. Tatueraren bor i Skåne
5. Den kostade ca 9500 kr (varför det nu är så himla intressant)
Vidare förundras jag över hur folk känner sig ha rätt till att uttala sig hur de vill om min tatuering, som om den var alla och envars rättighet att bedöma - och delge mig domen. Inte minst personer som tycker tatueringar är en synnerligen dålig idé. En annan märklig företeelse är att min högra arm plötsligt är allmänt villebråd för alla som vill ta och känna. INGEN frågar först! Jag börjar ana hur gravida känner sig.
Blame Canada
Något som kallas länkarmslagring måste fixas på båda sidor i bak. Besiktningsmannen gav sken av att detta skulle bli den billigare av de TRE åtgärderna som skulle till för att göra bilen lagligt farbar. Då hade han inte räknat med att det var en Peugeot! Tydligen måste hela armskiten bytas och enda rimliga möjligheten att göra detta till ett pris som en lärare och sjuksköterska kanska klarar av ekonomiskt, är att leta begagnad utbytesdel på nätet. Oavsett hur reparationerna (skulle vi välja att göra dem) utförs lär det inte gå under 9000. Därmed har bilen smakat mer än den kostat på det sätt att reparationerna kommit upp i inköpspris. Nej, kanske inte riktigt - POÄNGEN ÄR ATT JAG ÄR ARG!
Förlåt kära Guldpil, vi har haft fina tider och det är inte ditt fel att du har en blank yta och ett skrotigt inre. Det är FRANKRIKES!
Tecken på att jag behöver mat #1
Sitter på spårvagnen med armarna i kors. På väg till helvetescoreträning och har inte ätit på fem timmar.
Pojke och flicka i gymnasieålder pratar lite för glättigt och tonårsaktigt.
Flicka: Men ja sär ba ska färga mitt hår i eftermiddag!
Pojke: Vilken färg då?
F: Asså typ samma som jag har nu (har lite för mycket eyeliner på sig också).
P: Meh! Hallå, LÖNT liksom! Varförde?
F: Ameh ja har typ sär råttfärgat hår!
P: Råttfärgat? Va e de? (hallå, hur har du klarat dig till gymnasieålder utan att höra öknamnet för cendré?)
F: Ame du vet typ som... ja men Emelie i parallellklassen. Hon ser typ skittråkig ut, sånt hår!
P: Emelie?! Hon ville typ inte låna ut sin linjal till mig. Jag hatar henne. (lilla gubben, alldeles för starkt ord)
Vagnen stannar på Järntorget. Förare Ett hoppar av och förare Två hoppar på. Jag funderar på om de känner sig tvingade att utbyta artighetsfraser fast de egentligen inte alls vill prata med varandra. Jag hör ingenting men i min fantasi säger de alltid ungefär:
Förare 1: Jahåå, tjenaretjenare!
Förare 2: Jamentjenare. Allt väl?
F1: Det vet du.
Tystnad. Båda vill egentligen bara fortsätta med sitt men samtidigt upprätthålla myten om att de är kollegor och därför skall tycka om och prata med varandra. Stå på samma sida.
F2: Jaha.. fortfarande knackigt på spårlängan vid vändplatsen på Markland?
F1: Nä de fixade de vid tolvtiden, man får gå ut och svänga om manuellt bara.
F2: Jaha. Ja jevvlar vad snabba de va i dag då! Näe måste köra nu, ha det!
F1: Samma!
Förare 1 vinkar gemytligt i förbifarten, tämligen nöjd över att detta samkväm har bevittnats av vagnens passagerare.
Förare två hoppar alltså på, ställer in sidospegeln, slänger halsduken all världens väg och rattar in P3 på radion (F1 hade säkert lyssnat på P1). Allt detta tar säkert en minut. Snart stängs dörrarna och vagnen signalerar för avfart. Då kommer en mörkhårig kvinna i yngre medelåldern springande, ledsen för att hon missar vagnen.
Du hade ett bra tag på dig. Jävla idiot. Tänker jag och småskrattar för att jag inser att jag måste vara hungrig. Då får alla sig en känga. Fast det vet de inte.
Varm choklad
Klockan är somewhat över tolv och jag inväntar tiden då jag skall åka till jobbet. Eller ja, inväntar och inväntar - jag ser hur tiden alltmer obevekligen närmar sig. Helger är för korta. Den här helgen var F och jag i Helsingborg hos mina päron. På väg ner fastnade vi i världens mest monstruösa bilkö. Motorvägen var avstängd och bilarna skulle ledas vidare via småvägar i Falkenberg. På Trafiknyheterna tyckte det att en uppdatering i timmen var tillräckligt om detta faktum. Vi kröp fram och stundvis stängde vi av motorn. Jag hoppade upp och ner i sätet av frustration. Bredvid oss fanns ett hästsläp där hästen tycktes dela mina åsikter, han sparkade bakut så ägarna fick hoppa ur bilen och lugna honom. Kanske funderade de på att sadla opp och galoppera förbi hela skiten.
I Helsingborg var det andra bullar. Vi åtnjöt promenader i iskylan, bastu och mammas matlagning. På söndagen gick vi den sedvanliga tipspromenaden i Pålsjö skog. Inte en-enda-fråga kunde jag! "Hur många miljoner hamnade slutnotan på i uppbyggandet av nya Kallbadhuset?" VEM BRYR SIG! Fyra rätt hade jag tydligen. Skitfrågor. Hrmpf!
Mmm, varm choklad
I dag skulle jag egentligen gått på Flex på Friskisosvettis på förmiddagen. Eftersom jag avskyr att packa ner hela mitt bohag för att jag inte kan duscha hemma skippade jag tanken och ämnade i stället köra styrka och kondition på eget bevåg. Vanligtvis brukar jag göra det jag föresatt mig i träningsväg. I dag var bara inte en sådan dag. Jag tänkte i stället att jag sover ut till jag vaknar av mig själv för att ha en pigg start på veckan. Den kantas oftast av för lite sömn annars. Om jag inte tränar på fm de dagar jag börjar två brukar jag åtminstone promenera till jobbet. Så icke. I dag ville jag slöa framför datorn och göra det jag kände för.
Fick ett väldigt tråkigt besked i lördags. Tjejen som har gjort min tatuering bor i Ystad. En till två gånger per år har hon bokningsdagar. Under dessa dagar kan de som är intresserade skicka en ansökan om att göra en tatuering hos henne. Sedan i våras har jag sparat pengar för att bygga på min tatuering. Jag har filat på mitt ansökningsbrev, fantiserat och dagdrömt. Troligen dagligen faktiskt. Jag har räknat ner dagarna till tredje februari och sett över almanackan om vilka tider jag skulle önska om utrymme för detta fanns. Till slut var dagen här och jag kollade min mail hela tiden. Av någon anledning hade det inte ens föresvävat mig att jag inte skulle få tid, jag var väldigt säker. Tänkte kanske att det är klart att hon vill avsluta det hon påbörjat och att hon tyckte projektet skulle vara roligt. Så blev det nu inte. Jag blev så himla ledsen, hade verkligen verkligen sett fram emot det. Det låter säkert väldigt banalt i mångas öron men det är bara att själv föreställa sig något man sett fram emot så mycket - och som plötsligt går i kras.
Jag borde anat
Jag (försöker koncentrera mig på Supernytt-appen i mobilen)
Han: Är den bra den där? (mobilen)
Jag: Nä. Faktiskt inte. Jag tyckte bättre om min gamla mobil.
Han: Jag har en Nokia HÄHÄHÄHÄ. Jag har inte råd med en ny jag har precis köpt en bil.
Jag: jaha
Han: Ja, jag kör upp i morgon. Jag har redan MC-körkort.
Jag: Jahaja. Då kanske du slipper göra om teoriprovet i alla fall?
Han: Jag fick 80 rätt av 80 på provet. Alltså alla rätt. De tycker nog inte jag behöver göra om det HÄHÄHÄHÄ
Jag: Jaha
Han: Snart ska jag upp och jobba på oljeriggen i Norge. Efter tio år får man full pension, alltså 48 000 ut i månaden HÄHÄHÄHÄ
Jag: Ojdå. Är det för att det är ett slitsamt arbete?
Han: Ja och farligt. Fan, nu ska jag sitta uppe hela natten på pokerturnering.
Jag: Jaha? Är du duktig då?
Han: Nja, jag blev trea en gång på ett mästerskap med tiotusen deltagare. Det var inte så bra.
Jag: Trea av tio tusen? Nej det låter inge bra he he..
Han: Jag hade inga bra kort.
...
Han: Snart när jag är pensionerad åker jag över till USA och jobbar, mycket bättre betalt HÄHÄHÄHÄ.. Sen måste jag umgås med mina fyra barn också.
Jag: Jaha
Han: Vad jobbar du med?
Jag (lyser upp): Jag är sjuksköterska!
Han: Åh fy fan vad tråkigt! OCH underbetalt!
Jag: Underbetalt ja. Tråkigt nej.
Han: Fan vad tråkigt. Hejdå!
El Dadel
Träffade mina fd kollegor S och C på afterwork idag. Man tjänar inte stora kulor som ssk och i denna vår julmånad var det inte tid att lägga (ytterligare) pengar på mat ute:
(slug servitris) - Något att dricka?
(lättlurad konsument) - En stor cola med is tack.
Beställde till detta två tapas (tre dadlar med bacon och torra kycklingbitar i röd sås).
Titta noga nu:
Såg ni? Titta igen:
Jag frågade servitrisen om detta verkligen stämde. Iof blev jag förvånad när hon serverade ett glas på 0,4 l och sa "vi har inga stora glas kvar så du får ett till sen." Och det fick jag.
Jag beställde en stor cola på en tapasrestaurang och fick 0,8 l för 64 spänn. Det är inget konstigt med det.
Bor vi i USA förresten?
Lektion 1A
1. Kön
2. Vikt
3. Allmänt mående för barn, moder och fader.
"Söt flicka - MEN VAD VÄGER HON?!"
(bild: google.se)
<3 <3 <3 <3 <3 <3
Livet kan omöjligen vara underbart och fantastiskt varje dag för alla och envar, dess vedermödor drabbar oss alla.
Kung Bore, var är du?
Man säger det varje år men detta år är det sant: folk startar julen allt tidigare. ALDRIG har det lyst adventsstjärnor och adventsljusstakar så tidigt. Min sambo tycker det är onödigt att lägga energi på att irritera sig på såna här saker. Att irritation med förbehåll kan sparas till sådant som kan åtgärdas om jag förstår honom rätt. Måhända. Men om man suddar ut kontrasterna och smetar ut årets högtider går ju allt in i vartannat och man hinner inte längte efter något eftersom det hoppar på en och kommer innan utsatt datum. Vad julen anbelangar har jag en känsla av att människor låter sig påverkas av handeln. Om affärerna tidigt börjar julpynta kanske folk känner sig stressade. "Jaha, är det redan dags! Ja jädrar då måste jag ner i källaren och gräva fram änglar och julbonader. GRETA, VAR ÄR JESUSBARNET??"
Man förknippar ju vissa saker med en speciell tid på året, en tid man kanske innerligt längtar efter: ljus i mörkret t ex. Blir det då verkligen samma sak om man tar ut det i förväg?
Vårt hus från 1:a advent
(bild: google)
"Det här blir ett fint blogginlägg" tänkte jag roat.
Väl framme hittade jag hörsalen (i källaren utan fönster, väldigt poetiskt). Dessutom ett fruntimmer som såg ut som om hon bestämde.
"Ursäkta, kostar det pengar att komma in?" frågade jag orättmätigen.
"NÄEH (fnys, uppspärrade ögon) men BÖCKERNA kostar pengar!" svarade bestämdamen och pekade på ett bord med poesiböcker.
"Eh, jaha." sa jag poetistk och drömskt och ställde mig en bit bort. Och släppte alla eventuella tankar jag någonsin haft om att sno böcker från bordet.
Så började insläppet och uppfostrad av min mor ångade jag på för att få plats vid dopfunten (vi var oftast stressade för att få bra platser på kyrkorelaterade platser som barn). Jag hamnade på tredje raden, fullkomligt inklämd. Minns att jag hoppades att inte behöva gå på toaletten under framträdandets gång.
En svårmodig herre vid namn Kennet Klemets framträdde på scen och välkomnade oss (svårmodigt - inga leenden eller hjärtligheter) till denna poesidag i regim av Författarcentrum Väst. "Vi har ett starkt startfält i dag", sa han "men det vet ni ju redan om." Jag snodde runt från ena axeln till den andra. Visste alla i publiken detta? Jag hade hoppats det var amatörpoesi, kanske av högstadieelever. "Vi välkomnar upp på scen Naima Chahboun!" (klappeti-klappeti-klapp). Så började denna kvinna läsa ur sitt verk Okunskapens arkeologi. Jag fattade ingenting. I tjugo minuter. Näste herre var skånsk och hette Kristofer Flensmarck. Han reciterade i tjugo minuter ett avsnitt ur sin bok "Almanacka". Jag fattade ingenting. Eller jo, jag fattade andemeningen men skulle inte klassa det som poesi. Klappeti-klappeti-klapp!
Här började jag skruva lite oroligt på mig. Kennet Klemets hade sagt att det inte skulle bli någon paus och jag mindes distinkt att det handlande om framträdande av fem framträdande poeter.
Under någons framträdande nickade jag till. Ni vet, tappade så väl huvudet som masken. Folk tittade som hypnotiserat upp på scen. Droppen kom när gruppen Monomono uppträdde:
En tjej spelade frenetiskt cello, i skenet av blinkande diskolampor
En kille satt på knä och stirrar på sin laptop samtidigt som han pratade i mikrofon
Den tredje killen var ljud- och ljustekniker som jag fattar det. Oklart varför han var med på scen.
Laptopkillen reciterade sin poesi, med en uttryckfull mening i taget. Ibland på tyska. Aldrig sammanhängande med föregående mening. Cellokvinnan spelade. Snett bakom gruppen fanns en projektorduk som visade gruppen snett framifrån i olika Andy Warholekonstellationer. I bakgrunden hördes brus, blip-bloppande och lösryckta meningar på tyska. I minst tjugo minuter. Sen: ridå. KLAPPETIKLAPPETIKLAPP! Publiken lyrisk! Bästa de har sett i år! Da capo - om det hade passat sig! Jag fattar mindre än någonsin.
Lite sömnryckningar senare var det slut. Efter en timme och fyrtio minuter.
"Det här blir ett fint blogginlägg", tänkte jag roat.
Kennet Klemens (bild: Författar
centrum Väst)
Cancerrelaterat
Kanske är det själva essensen i vårdvetenskapen jag sitter och belyser denna natt, då skulle mina lärare bli stolta.
Flex
Kom till sjukgymnasten som hade fyra patienter samtidigt. Patientsekretess var inget hon nämnvärt värdesatte och jag stängde själv dörren när jag skulle dra ner byxorna och hon skulle klämma på knäna. En del träningsövningar senare åkte jag hem och la mig i ytterligare två timmar. Efter detta följde en ganska nice dag. Jag lyssnade på Christer i P3 samtidigt som jag röjde ur hela garderoben. Har tappat tio kilo i vikt senaste året och kunde således avyttra en del plagg - som likaledes till stor del var gamla och formlösa. Skall försöka sälja några av de mindre formlösa på Tradera men får känslan av att det kommer vara mer jobb än cash.
Gjorde en fruktansvärt äcklig fruktsallad (skiljeväggarna i apelsinen var stenhårda och jag mådde på riktigt illa när jag drog loss fruktköttet) som jag tvingade i mig. Frukt är verkligen inte gott, yärk. Så blev det helt plötsligt ganska bråttom till Flexpasset jag bokat på Friskis. Har aldrig tränat Flex förr men kommer nog fortsätta med det. Jag är väldigt ovig och stram i musklerna vilket bl a var en av orsakerna till knäproblemen. Det här tänjde ut mig som en seg kola och är säkert inte fel.
Nu har jag käkat spenatsoppa, duschat och skall snart sticka till jobbet för nattpass. Hoppas natten blir lugn. Och att F äter upp resterande fruktsallad i kylen.
Maria
Jag tänker på dig Maria. Synd att din vackra dialekt inte hörs via det skrivna ordet!
It's a kneedisaster
Nej nu är jag tämligen orättvis men om jag inte var det - försvann då icke den dramaturgiska effekten?
Jag har blivit ganska duktig på att träna. Med duktig menar jag att jag skönjer viss framgång samt att jag faktiskt går och tränar oftast tre dagar i veckan. Mest tycker jag om söndagsträningen då jag är utvilad och mätt. Det går så mycket enklare då! Från att ha avskytt konditionsträning står jag och pressar mig på crosstrainern. Och löpbandet. Det var här det gick lite fel i veckan.
Sporrad av min arbetskamrat J som likställer en löptur med så-nära-himlen-man-kan-komma, har jag funderat alltmer på att uppta detta motionssätt. Man kan utöva det var som helst och jag föreställer mig att det är förenat med viss tillfredsställelse. Så läste jag i senaste numret av Friskis & Svettis ett tips på hur man kommer igång. Man skall jogga i en minut och promenera i två till man färdigställt en sträcka på tre kilometer. Done and done! Jag provade förra veckan och det var med stor tillfredsställelse jag konstaterade att jag klarade av det! Fick lite ont i knät men vadå. I torsdags var det dags igen. Flög inte riktigt fram som en svala på samma sätt. Knäsmärtorna gjorde sig lite mer påminda och hållet släppte aldrig helt. Sen dess har jag varit halt. Är oerhört öm på insidan av knäna och liksom rullar fram på marken. Vilket gör att jag också får ont i ryggen. Nu är det måndag och det har inte blivit ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Cykla går bra men allt annat som belastar knäna mer är smärtsamt och jag blir ledsen och lite dyster.
Innebär det här att jag aldrig kommer kunna jogga? Och när ska jag kunna GÅ igen?
Jag på gymmet
Prozit
Helgen var fabulous med middagsbjudning hos en kompis till en kompis i fredags. Tog mig dock hemåt rätt tidigt (halv elva kanske) men somnade ändå nästan ståendes i duschen. På lördagen var jag först på massage. Utnyttjade en upplevelse jag fått i present för nästan ett år sedan. Efter det träffade jag A, I och hennes syster F på lunch på Yammi Yammi (nr 14 är alltid nr 14 - två matförgiftningar till trots). Därefter gick jag på vernissage för smyckestillverkning i Linnéstan. Det skall heller ABSOLUT inte förglömmas att jag gick in på Red Devil i stan - och köpte ett par jeans!
För er som inte känner mig är det så att jag råkar ha strutformade ben - inkompatibla med 99 % av världens jeansutbud. Nu gick jag alltså in på Red Devil för att jag hade en stund över. På några bord fanns ett antal par jeans som såldes med 50-70 % rabatt. Jag tog en storlek som verkade snajsig - och den passade! VA! Vet inte om jag av en slump hittade en unik modell eller om cykling och träning kanske gett lite resultat. Oavsett anledning har jag varit onaturligt nöjd sedan lördagen.
På kvällen på lördagen kom C & L hit på skaldjursfrossa. Det var räkor, flodkräftor, havskräftor och krabba. Även hemgjord aioli, vitlöksbaguette, ägg, panacotta mm. Söndagen hängav F och jag mig åt träning framför allt. Jag tycker om att träna med honom eftersom han alltid tränar mig lite hårdare än om jag tränar själv.
Fungus amung us
I går när jag gick in i badrummet: "UUUH! Satan vad det stinker mögel!"
Efter att ha sniffat intensivt på allt och ingenting kom jag fram till att det var tvättmaskinen. Den har tramsat om den här saken förr och vi tänkte att saken kunde rådas bot på genom att ha tvättluckan öpen efter användning. Så icke! Jag kunde känna hur mögelsporerna spred sig till mina innersta alveoler och således fick maskin och badrum vara stängt och SKÄMMAS!
Eftersom maskinen är rätt ny (två år) ringde jag Friggahuset där vi köpte den. Passus: Friggahuset är oerhört kompetenta på tvättmaskiner! Inte som Elgiganten och Siba där osnutna praktikanter läser innantill på tillhörande skyltar. I alla fall, jag ringde Friggahuset och en tjomme frågade vilka gradtal vi tvättar i. "Tja, 60 och 40" sa jag sanningsenligt. Däri låg tydligen knuten! Maskiner gillar högre temeraturer då och då för att undlåta att utveckla nämnda svamp (i den utsträckning mögel är en svamp). Ordinationen blev fyra påsar citronsyra och ett långprogram på 90 grader. O'boy, o'boy, o'boy! tänkte jag, det här var lättlöst!
Nu har jag en mögelluktande maskin och citronsyra fastkletat i tvättmedelsfacket.
Nåja, lite bättre blev det men inte tillräckligt bra. Hittade dock lite vidare tips här.
Såntdärnt
Sommaren var (ja, jag säger var. Det är nog förhöst nu) väldigt god. I likhet med tidigare somrar var juni fint och bjöd på mycket sol. F och jag var knappt hemma under semestern utan mest runt i landet. Det här kanske jag redan har skrivit? Ja då förstår ni hur svårt det är att hålla reda på. Har varit väldigt duktig på att komma igång och röra mig igen efter sommaruppehåll. Cyklar var jag än ska och tar mig faktiskt till gymmet också. Har viktväktat sedan början på året och banne mig om inte kosthållning och träning gett lite resultat.
Nästa vecka skall jag byta arbetsplats igen. Har, sedan ett halvår, varit på en onkologisk vårdavdelning som behandlar huvud/halstumörer och lungcancer. Det har varit tufft och lärorikt. Och kul! Kommer sakna det när jag återgår till min gamla avdelning. I morgon och på torsdag har vi utvecklingsdagar. SOVMORGON! Börjar inte förrän halv nio. Vanligtvis går jag upp tio över fem.
