Å vad läskig! Å vad läskig! Så himla läskig!

Inledningen är väldigt lik När lammen tystnar. Jurek Walter sitter isolerad på en rättspsykiatrisk avdelning, bakom pansarglas. En ny läkare har rekryterats till ett vikariat sedan den föregående "tagit tjänstledigt". Avdelningens överläkare lotsar honom genom vakter och låsta dörrar. Innan de når Jurek Walters cell stoppar han in öronproppar:

"Jurek Walter kommer att tala med dig, alldeles lugnt. säkert trevligt, berättar han med allvarlig röst. Men senare i kväll, när du kör hem, så kommer du att svänga över i den mötande filen och frontalkrocka med en långtradare ,,, eller så tittar du förbi på Järnia och köper en yxa innan du hämtar barnen på dagis."

 

Mitt hjärta bankade i 130 från kapitel ett. Jag kunde-inte-lägga-ner-boken. Det var som att läsa en lysande skräckfilm och jag reflekterade över hur kvalitén skiljer sig mellan olika författare. Viveca Sten och Kepler är som att jämföra Wallander med tja, När lammen tystnar. Fullkomligt gastkramande och svårförutsägbar. Som alltid är Kepler bra på att hitta olika infallsvinklar och väva in i historien. Jag var så rädd första kvällen när jag skulle släcka att jag inte vågade gå på toaletten.

Det som hindrar betyget från att bli en femkrabbare är lite lösa trådar och lite väl kreativ händelseföljd på sina ställen.

Boken handlar om ytterligare ett mord i Sandhamn. Varför är skärgårdsmiljön så populär i deckarsammanhang? För att den är så idyllisk kanske. Juristen och seglarentusiasten Osar Juliander mördas just som startskottet går till Gotland runt. Alla hans seglarkompisar i KSSS (den smidiga förkortningen för Kungliga seglarsällskapet) (KSS var ju redan upptaget av Kärnsjukhuset i Skövde) blir misstänkta. Det går inte att hålla isär vem som är vem boken genom. Huvudpersonen, polisen Thomas, fifflar med en yngre kollega på jobbet samtidigt som han stressar över morden. Den andra huvudpersonen Nora ligger i fejd med sin make. Mycket roligare än så blir det inte.

Mord i Skärgårdsmiljö - en klassiker. Denna gången på östkusten, närmare bestämt i Sandhamn. Två huvudpersoner: Thomas - garvad polis i medelåldern som ser bra ut, nyligen förlorat hustru och barn vilket gör honom till en nedstämd arbetsnarkoman. Som sig bör i dylika böcker. Dock ingen överkonsumtion av alkohol, vilket är ett avsteg från normen.

Nora är Thomas barndomskamrat och bor på Sandhamn under sommaren med självisk make och två fåniga barn. Boken inleds med att ett lik sköljs upp på stranden. Fler följer (lik - inte stränder).

Tidsperspektivet i boken är rent å banan. Om Thomas och hans sparringpartner Margit t ex går iland på Sandhamn på morgonen för att förhöra en person, är det plötsligt eftermiddag när de är klara. Likaså när man som läsare tror att ett par dagar förflutit har det plötsligt gått en vecka.

Vad är grejen med att Överste Hathi på varje polisstation (högsta kommissarien eller vad de nu är) alltid skall vara så utmärkande - i nio fall av tio på ett negativt sätt? I det här fallet en snarstucken tjockis.

Boken är inte direkt en nagelbitare. Kan tänka mig att författaren har något förflutet inom juridik, bankväsende eller dylikt för dessa bitar av utredningen beskrivs detaljerat. Relaterat till den goda lokalkännedomen blir det också uppenbart att författaren spenderat mycket tid där. Ingående beskrivs också abborrar som fiskas, filéas, marinereras och serveras med delikata potatisar och bla bla bla. Författare tycks helt enkelt skryta om vad hon brukar laga för festmat när hon är ute på sitt sommarställe. Nu ska jag läsa uppföljaren!