När jag vann över en tant
Jag tränar på Friskis & Svettis, det har jag gjort i drygt två år. Även om jag tycker att jag är duktig tycks det inte gå så jevvla mycket framåt.
För ett par veckor sedan slääpade jag mig till Friskis vid Domkyrkan efter jobbet. Bara det är värt ett par poäng. De flesta jobbar ju och måste således vara i samma skick som jag när de tar sig dit kan man tycka. Men inte märks det på de hurtbullarna. Med tunga steg masade jag mig fram till den förhatliga crosstrainern. Ja, jag säger förhatliga om min käraste motionsmaskin eftersom just den här modellen är skräp. Den ter sig mer som en trappstegsmaskin och är mycet jobbigare Jag klättrar upp och drar igång. "En kvart!", tänker jag, "en kvart ska jag fanimej fixa!" Redan efter en minut vill jag ge upp och ta spårvagnen hem. Jädra hamstehjul för människor. Bredvid mig kommer en vass tant i övre medelåldern. En sån där snipig en med vassa armbågar. Hon stirrar ogenerat åt mitt håll. Anser förmodligen att jag tillhör den förtappade sorten med alla tatueringar.
Hon axlar maskinen bredvid min som om det vore en stolt arabhingst och hon Malin Baryard (i brist på vetskap om andra ryttarinnor) - and of she goes! Fem gånger högre motstånd än vad jag har på min maskin och sex gånger högre hastighet. Jag har träffar duracellkaninen (annars skulle man ju kunna tro att den lever undercover på Liseberg).
Ganska snabbt blir jag irriterad för jag kan se tankebubblan ovanför hennes huvud. Hon är bättre än jag. Jag tror att jag är något med mitt ungdomliga lyte och mina häftiga tatueringar - men här brädas jag av de åldrigast åldringarna. Hon ökar takten lite till. Inte ser hon särskilt vältränad ut heller. Jag har crosstrainat i tio minuter och fortsätteravd pur vilja och stolthet. Oavvänt stirrar hon åt mitt håll. Känns det som. Efter en kvart är jag klar och går till styrketräningsapparaterna. Kärringjävel.
Jag går in i nästa rum och tränar bröstmusklerna lite. Det går la sådär. Men jag gör det. Efter det sätter jag mig i maskinen bredvid för att träna baksida av lår. Jag kör en repitition. Vilar. Kör en repetition till. Lyssnar på musiken medan jag stretchar inför tredje repetitionen. Plötsligt skymmer något solen och jag tittar upp. Sura tanten står med händerna i sidorna och mimar. "Ursäkta?", säger jag och drar ut hörlurarna. "Är du färdig?", svarar hon och pekar med en rödmålad klo på min apparat. Bultande tinningar. "Jag har en repetition kvar." svarar jag coolt och stretchar lite till. Jag skulle kanske viljat stretcha lite längre men tantens närvaro är påtaglig. Jag blir arg. Varför är hon efter mig? Ta dina egna apparater kärring!
Jag sätter mig lugnt och gör mina sista tio repetitioner. Vad ont det gör - men jag visar inget. När jag är klar torkar jag av apparaten och får en ingivelse. Jag tittar upp mot tanten som tittar bort, i all sin självgodhet. Snabbt lutar jag mig ned och ändrar vikterna från 15 till 40 kilo. Lämnar ointresserat över apparaten men går leende därifrån. Jag vann.
G-star
F och jag begav oss till Frölunda torg idag. Jag skulle köpa nya jeans på G-stars egen affär. Tänkte jag. Köpa jeans är ju nu inget man bara kan bestämma sig för att göra. Det måste till lite tur och en hel del tålamod. Aldrig kommer jag glömma när min kompis E skulle prova jeans på Levisstore; hon tog med flera par in i provrummet och inte ett enda par kunde hon dra förbi låren. I frustration rann tårarna ner för hennes kinder samtidigt som jag skrattade så jag grät.
Innan vi gick in i affären såg Fredrik hur två av de anställda high fiveade varandra. Töntar. När vi gick in började en av dem oprovocerat fråga Fredrik om kameran han bar runt axeln. Om han tog bilder och redigerade dem själv. Kallpratet ven genom luften och jag hade lust att lägga ett finger över hans läppar: ”Tyst min mun så får du socker!”
Jag raggade upp en flicksnärta till biträde att hjälpa mig med jeans till mina strutformade ben. Hon langade upp ett par, övertygad om att jag skulle få dem på mig. Jag var inte lika övertygad men det visade sig att hon hade rätt. Då hände det.
”Du ser, jag sa ju att de skulle passa. High five!”
Förväntansfullt och tillgjort höjde hon handen. Jag sneglade på F som satt bredvid och roat tittade på. Skulle jag lämna henne hängande? Skulle jag uppbåda samma iver och bemöta gesten med en klatschig smäll? Vad var det egentligen med den här butiken, var det company policy att high fivea alla som fick på sig byxor eller en vadslagning? De anställda var samtliga mellan 20-25 och too cool for school. Tatuerade, nån mössa på sned och stod och sjöng med i låtarna högt och ogenerat medan de vek jeans som om det inte fanns någon morgondag. På det där uppenbart coola sättet.
Jag höjde handen och bemötte hennes gest, utan att för övrigt notera den eller lägga någon ansträngning i det.
”Hon var inte så bra på att avläsa stämningen”, sa F sen när vi lämnade affären utan byxor.
Tatuering i Ystad
Så var det dags för fullbordandet av min sleave. Jag var lite krasslig efter en förkylning som inte hade läkt ut och gudarna ska veta att man behöver sin fulla styrka när det vankas tatuering. Jag såg inte fram emot smärtan, den har på något sätt blivit värre från gång till gång. Nu hade vi dessutom armbåge och framsida av överarm kvar.
Antingen har jag blivit harig eller så känns det verkligen som att bli torterad med cigarettglöd på ovan nämnda kroppsdelar. Det gjorde så JÄDRA ont! Stina föreslog att vi skulle göra en rapsblomma på armbågen och den blev jättefin.
Nu är det klart, tack för det Televerket! (och Stina)
Bafucin
Alltså, Bafucinreklamen på TV. Verkligen? En tjej som spelar piano (i skyhöga klackar) studsar en dåligt animerad fotboll på huvudet och samtidigt skakar en ask med Bafucin ”Gör Bafucin nu till ditt val, lindrar smärta som grande finale!”. Det är så uppenbart resultatet av en frampressad idé. Eller åtminstone hoppas jag det. Herregud. Man kan riktigt se dem slita sitt hår på ledningsmötet:
- Men alltså på riktigt; är det här er BÄSTA idé??
- Jaa vi… tja, Marcus hade en idé om någon som hoppar från ett tak men ja, jo…
- Herregud. En tjej som studsar en boll på huvudet och spelar piano? För en halstablett?
- Men den gör ju tre saker, halstabletten, och det var det vi ville visa med tjejen i reklamen.
- Ett piller. Som man köper på apoteket för att man har ont i halsen. Vad FAAN har det att göra med en jäkla brud som studsar bollar på hövvet och spelar piano?!
- Ja. Hrrm. Det var dumt.
- Ja det var det! Men nu är deadlinen här så vi får köra med den här skiten och hoppas att folk köper tabletten i alla fall.
Syve
Förra lördagen sydde jag i velour i sex timmar. Det var blått damm överallt - inklusive i min näsa visade det sig när jag snöt mig. Tjugofyra timmar senare hade jag lite rethosta. Under veckan blev det successivt värre för att på torsdag kväll blomma ut i en prunkande förkylning. Jag tror fortfarande velourdammet är boven, jag har dammlunga! Har nu intagit soffläge i fyrtioåtta timmar med dator, tv och snorpapper som sällskap. Stackars mig!
Tråkig hund
Martin Kellerman är bra beige. Tittar på Skavland. Martin vill inte skaffa nya vänner för han trivs med sina gamla. Han är också en vardagsmänniska som trivs med vardagstristessen och föredrar bakispizzan framför själva festen. Han till och med klär sig i brun-beige.
Senaste nytt
Jag tror jag skyller på metrobloggen om att mitt bloggskrivarintresse sjunkit så drastiskt. Jag tappar liksom orden och inspirationen bara genom hela den förbannade inloggningsprocessen på den här sidan.
Helgen som gick var riktigt god. Inte minst för att jag äntligen kom igång med det jag tänkt ett par veckor nu - att sy! Jag tjusas av tanken att kunna producera egna kläder bara sådär "för att jag känner för det". Som oftast när jag upptäcker ett nytt intresse går jag in med 150% på ett tämligen osunt sätt, samma sätt som får mina bästa vän E att säga "nämen KATTIS!". Jag börjar omedelbart söka information och ladda ner, titta på instruktionsvideos och gärna handla hem ett tjog tyger innan jag ens är särskilt säker på att sömnad var en bra idé. (Jag har här pärlandet i alltför färskt minne. Det står en stor mängd pärlor och tillhörande prylar och bara dammar i hop i en, för ändamålet köpt, multilåda från Clabben.) För tillfället funderar jag på om inte en tvillingnål till symaskinen vore en oerhört käck idé. Jag vill sy kantband! Nåja, motivationen är det inget fel på och den är ju faktiskt ganska viktig.
Stay tuned, säger jag bara, för snart kommer.... i alla fall något jag har sytt!
Valhallabadet och jag
Jag är väldigt dålig på att simma. Har alltid varit. Vet inte riktigt vad det beror på men jag ligger mer lod- än vågrätt i vattnet. Kanske är det därför jag alltid har föredragit att simma under ytan. I dag hade jag bestämt mig för att åka till Valhallabadet efter jobbet. De påstod att det var 27 grader varmt i vattnet - så ICKE säger jag! Nåja, jag skulle simma mig varm. Anledningen till detta plötsliga siminfall var att jag helt enkelt kände för miljöombyte. Sen har jag alltid en föreställning om att jag skall stanna och basta och gå upp och ner ur bubbelpoolen några gånger när jag är klar. I vattnet fanns jag, en snabbsimmande kines, en rödhårig mamma, trettielva ongar som skulle ta diverse simmärken och en tjockis som bara ville hoppa trampolin. Den gav nästan vika under hans vikt. Undrar om badvakterna någonsin nödgats hindra någon som är för tjock. Som den där tjejen på Liseberg som inte fick åka Balder. Jag undrar om han kanske inte var lite förståndshandikappad. Dessutom åkte hans badbyxor ner till knävecken. Inte relaterat i och för sig.
Jag sam och jag sam och mer och mer klorvatten inhalerade/svalde jag. Herregud vad mycket äckel det måtte vara i det där vattnet! Kan ju bara gå till mig själv när jag var liten och verkligen inte förstod vitsen med att gå UR badet för att kissa. Funderade på, där jag sam och fick vatten i ögonen hela tiden, hur lång en legitim badsession ÄR nu för tiden, vidare varför jag aldrig tar mig själv på orden och köper simglasögon. Kanske skulle jag simma bättre då. Hur som helst kom jag fram till att en badsession är trekvart.Trekvart av stånkande och frustande, vatten i ögonen ("nej, min lins!"), vatten i svaljet och inte minst skammen av att simmas om av de åldrigaste åldringarna, de barnsligaste barnen och de sjukligaste sjuklingarna. Inte minst av en man med endast ett ben.
När jag drog mig mot bubbelpoolen fann jag den till min glädje och förvåning alldeles tom. Sakterligen började jag sjunka ner när en utländsk naken tant började hojta på mig från kall-poolen.
"Nånting-sanering!" , säger hon
Om hon menar att jag skall gå och duscha först klappar jag till henne, tänker jag men säger "ursäkta, vad sa du?"
"Nånting-med-sanering!" upprepar hon
Ja, nog vill kärringjäveln att jag skall upp och tvaga mig på något sätt. Kanske får man inte ens ha badkläder i bubbelpoolen, tänker jag men säger: "Ursäkta, jag hör verkligen inte?"
"Nånting-med-sanering!!" säger hon och pekar på en digital klocka som räknar ner tiden från sju minuter. Ah. Poolen saneras, inte meningen att jag då skall sitta och förorena den samtidigt. Huga! Tänk om de har i massa frätande substanser!" tänker jag. Vidare: Jag orkar inte vänta sju minuter på bubbelpoolen.
"Ojdå, tack!" säger jag till nakentanten och skuttar bedrövat in i duscharna i stället. Blev ingen bubbelpool den här gången heller.
Symaskinsmonstret
Jag HATAR att sy. Eller nä, jag gillar tanken och fantasierna om att producera egna kläder. Men verkligheten? Symaskinen arbetar emot mig!! Hittade en trevlig beskrivning på hur man kan sy sin egen mössa. Jag gillar mössor. I dag åkte vi till Göksäter och köpte tyg.
Kom igång rätt bra: mätte, ritade upp mönstret, satte i nålar och klippte. Sen kom själva symaskinsmomentet. SOM GICK ÅT HELVETE! Vis av erfarenhet offrade jag en ovidkommande tygbit - som blev totalt upptuggad. Den SÖGS ner i maskinen och fick slitas upp med våld - som vore maskinen ett utsvultet odjur som levde på tyg. Spottande och fräsande försökte jag gång på gång, felsökte, läste i manualen och uppbringade allt tålamod som alls finns att uppbringa när det kommer till handarbete. Förgäves. Nu väntar jag på att någon kan komma galopperande på en vit springare och hjälpa mig överlista den onda maskinen. Fast först ska jag gå på bio med F.
Tuppen
I går var jag på Goth Ink Fest 2012. Eftersom Stina, min tatuerare, bor i Skåne men skulle gästa denna tatueringsmässa var tillfället gyllene.
Båsen stod tätt inne på Lisebergshallen och där jag låg på britsen kände jag mig som ett utställningsföremål i en monter. Inte på ett dåligt sätt! Jag har inga problem med uppmärksamhet utan tyckte snarare det var ganska trivsamt. Det var bara ett bord mellan mig och besökarna som frekvent stod med rynkade ögonbryn och försökte se vad Stina gjorde. Själv hade jag inte sett motivet innan även om jag visste ungefär vad det skulle föreställa: ett ståtligt tupporträtt. Med monockel och allt! Jag låg alltså i montern och var den duk på vilken artisten målade. Vi höll på timme ut och timme in, i samtalsväg avhandlades allt mellan Parker Louis can't lose och frågan om vilka anledningar som är legitima för att skaffa barn. Faktum är att vi höll på från 12:30 till 19:30 med uppehåll en timme för lunch. För den som inte vet kan jag berätta att insidan av överarmen är ett ganska känsligt ställe och när vi var klara var jag ÖM. Det var en jätterolig upplevelse att bli tatuerad på mässa och kanske var all distraktion gynnsam, som Stina sa.
När jag kom hem på kvällen mådde jag kymigt, fick frossa och la mig innan midnatt. Det här var den tuffaste tatueringssessionen hittills och det märktes efteråt. I dag har jag känt mig bakis och som alltid läcker överflödig färg och plasma ut i sådan mängd att det till slut sipprar ut ur tegadermförbandet. Dessutom svullnaden armen så mycket att jag fick compartmentsyndrom. Jag tog alltså av Tegadermet. J ä d r a r vad smärtsamt det är. Nu sitter jag och luftar armen som är insmord med Vaselin. Sicken grann tupp! Hon är så duktig Stina, den är verkligen realistiskt avbildad.
Hundbajs
Här om dagen går jag till bilen för köra till jobbet, en lyx jag unnar mig ibland. En bit fram är en man på väg emot mig med en hund. Det är han. Det är jag. Det är hunden. Skatorna hoppar och hararna har gett sig av från gryningsbetet. Plötslig börjar hundens bakben fällas i hop och han får den där krökningen på ryggen som ser så hundfånig ut och jag ser på honom att han själv inser att det ser dumt ut. Mannen förstår vad som håller på att hända och drar febrilt i kopplet, "inte på trottoaren, inte på trottoaren!" tänker han högt med paniken i ögonen. Hunden finner situationen genant men eftersom han är hund har han inget annat val än att låta folk titta på honom när han bajsar med någon som håller honom i ett snöre. Som om inte denna förnedring och osjälvständihet vore nog måste han dessutom kravla omkring som en krabba med sina fällda bakben eftersom han inte får uträtta behoven där han vill. Mannen å andra sidan står inte ut med skämsfaktorn att jag, unga kvinnan, denna morgon skall bevittna en hund uträtta sina behov mitt på trottoaren. Som han, i egenskap av husse, skall förhindra.
Hunden släpas ut i gröngräset, en knapp tändstickslängd från den civiliserade mänskliga trottoaren och där, i det riket är han kung. I det gröna gräset är människan blott en staffagefigur och man undrar vem som egentligen går ut med vem. Mannen torkar svetten ur pannan. Denna morgonen har han undvikit en katastrof.
Välkommen
Jag har gjort det, jag har köpt min tebryggare!
Jag är en tedrickare av rang, en sådan som har 14 olika sorter löste och sätter timer så att teet får dra i exakt rätt tid. I över ett (två?) år har jag sneglat på den här tebryggare men den var rätt dyr och därför har jag avvaktat. Nu tittade jag dock på tillverkarens hemsida i Tyskland och inklusive frakt är den 450 pix billigare än i Sverige. Välkommen till mig, Caso Teegourmet:
Fatigue
Nu har jag jobbat i fem dagar - herrejestanes mej (tack Farmor Anka) vad trött jag blir! Har alltid härlett det till sömnbrist men det verkar vara jobbet i sig. Det fina vädret behagar mig inte alls - tycker mest det blir varmare att cykla hem, jag orkar ändå inte göra något med det. När jag kommer hem gör jag ståndaktiga försök att läsa på balkongen eller sitta i soffan. Slutar alltid med att jag lägger mig ner och somnar. Inte i dag dock! Nu blir det bak a la grande. Undrar om nästa arbetsplats är lika energidränerande. Det är inte det att jobbet inte är roligt - bara väldigt intensivt.
Sanningens ord
I går träffade jag en man i övre medelåldern. Vi hade aldrig träffats förut och jag skakade hans hand. "Åh fy fan!", grumsade han. Jag rynkade frågande mina ögonbryn även om jag misstänkte vad som var på lut. Utan att utbyta vidare artighetsfraser började han sedan raljera över min tatuerade arm. "Tjejer ska inte ha tatueringar!" osv. Frun som som var närvarande försökte släta över. "Men det är ok om killar har tatueringar då?" sa jag tämligen vänligt men med viss skärpa. Ja det var ju inte så noga.
Sånt här gör mig förbannad. Det stör mig inte att folk har åsikter om hur jag ser ut eller vilka val jag har gjort i livet - det stör mig att de tycker de har rätt att berätta det för mig. Jag hade inte bett om hans åsikt. När man är tatuerad känner folk sig oftast nödgade att kommentera. Oftast är det av godo och jag har fått många komplimanger. Ibland händer det dock att folk, som mannen i fråga, hasplar ur sig förolämpningar. Som om jag, via det val jag har gjort, på något sätt förtjänar att få höra ett sanningens ord om saken, får skylla mig själv. Skulle inte tro att någon hade ansett sig ha rätt till samma frispråkighet om jag var överviktig eller hade fula kläder.
Nässprayavvänjning dag 42
Nu sitter ni allt som på nålar va! Vad hände egentligen? Lyckades hon? Dukade hon under av trycket efter den hatade - men ändå så älskade - nässprayen? Hav förtröstan mina vänner, ert tålamod skall prövas - no more!
Det är nu sex veckor sedan jag snortade klart min Nasoferm. De första två veckorna var skitjobbiga. Verkligen skitjobbiga, ur näsandningshänseende. Låter ju ganska banalt i tanken i jämförelse med all världens ondska och orättvisa som kan drabba en, detta med problem med nästäppa. Fast det blir liksom väldigt centralt när man ligger på natten med blodsprängda ögon och kippar efter luft som en fisk på land. Flera dagar av sömndeprivering sätter också spår och man har mindre och mndre reserver att ta från. Kraften att stå emot. Jag är jäkligt stolt får jag säga. Det är inte ett lätt beroende att häva (till skillnad från alla dem som är det). Mitt stolta budskap är alltså: JAG KLARADE DET! Det blir fortfarande lite täppt när jag lägger mig på kvällen, antar att det är vätskefördelningen i kroppen. Det bättras efter en stund och aldrig att jag numer vaknar på natten av nästäppa. Slipper drömmen om att jag får svårare och svårare att andas och vaknar i halv panik. Vid kanske tre tillfällen under dessa veckor har jag tagit till nödlösningen men alltid av ganska god anledning. En gång, t ex, hade jag sovit uruselt i flera dagar, arbetat kväll och sedan dag vilket innebar ännu mer sömnbrist. På kvällen var det bröllopsfest och när jag kom hem sent på natten var jag så slut att jag nästan grät. Det fanns helt enkelt inga resurser kvar, inga krafter att ta av. Jag behövde sova.
Tar fortfarande Avamys x 2 i varje närborre på morgnarna. Det skall jag göra i tre månader. Vågar inte tänka på vad som kan komma att hända om jag skulle bli förkyld (liksom en person kommenterat på tidigare meddelande).
