"Det här blir ett fint blogginlägg" tänkte jag roat.

Igår hade jag ingenting att göra. Jag hade tränat på förmiddagen och nu låg hela eftermiddagen framför mig som ett hån. Detta duger inte! tänkte jag och slog genast upp det enda ställe jag känner till som berättar om kulturella evenemang: gp.se. Efter att ha avfärdat diverse ställen av olika anledningar fastnade jag till slut för Poesidagen på Stadsbiblioteket. Jag har alltid tyckt om poesi - i alla fall i teorin - och cyklade glatt iväg för kulturell spis.

Väl framme hittade jag hörsalen (i källaren utan fönster, väldigt poetiskt). Dessutom ett fruntimmer som såg ut som om hon bestämde.
"Ursäkta, kostar det pengar att komma in?" frågade jag orättmätigen.
"NÄEH (fnys, uppspärrade ögon) men BÖCKERNA kostar pengar!" svarade bestämdamen och pekade på ett bord med poesiböcker.
"Eh, jaha." sa jag poetistk och drömskt och ställde mig en bit bort. Och släppte alla eventuella tankar jag någonsin haft om att sno böcker från bordet.

Så började insläppet och uppfostrad av min mor ångade jag på för att få plats vid dopfunten (vi var oftast stressade för att få bra platser på kyrkorelaterade platser som barn). Jag hamnade på tredje raden, fullkomligt inklämd. Minns att jag hoppades att inte behöva gå på toaletten under framträdandets gång.

En svårmodig herre vid namn Kennet Klemets framträdde på scen och välkomnade oss (svårmodigt - inga leenden eller hjärtligheter) till denna poesidag i regim av Författarcentrum Väst. "Vi har ett starkt startfält i dag", sa han "men det vet ni ju redan om." Jag snodde runt från ena axeln till den andra. Visste alla i publiken detta? Jag hade hoppats det var amatörpoesi, kanske av högstadieelever. "Vi välkomnar upp på scen Naima Chahboun!" (klappeti-klappeti-klapp). Så började denna kvinna läsa ur sitt verk Okunskapens arkeologi. Jag fattade ingenting. I tjugo minuter. Näste herre var skånsk och hette Kristofer Flensmarck. Han reciterade i tjugo minuter ett avsnitt ur sin bok "Almanacka". Jag fattade ingenting. Eller jo, jag fattade andemeningen men skulle inte klassa det som poesi. Klappeti-klappeti-klapp!

Här började jag skruva lite oroligt på mig. Kennet Klemets hade sagt att det inte skulle bli någon paus och jag mindes distinkt att det handlande om framträdande av fem framträdande poeter.
Under någons framträdande nickade jag till. Ni vet, tappade så väl huvudet som masken. Folk tittade som hypnotiserat upp på scen. Droppen kom när gruppen Monomono uppträdde:

En tjej spelade frenetiskt cello, i skenet av blinkande diskolampor
En kille satt på knä och stirrar på sin laptop samtidigt som han pratade i mikrofon
Den tredje killen var ljud- och ljustekniker som jag fattar det. Oklart varför han var med på scen.
Laptopkillen reciterade sin poesi, med en uttryckfull mening i taget. Ibland på tyska. Aldrig sammanhängande med föregående mening. Cellokvinnan spelade. Snett bakom gruppen fanns en projektorduk som visade gruppen snett framifrån i olika Andy Warholekonstellationer. I bakgrunden hördes brus, blip-bloppande och lösryckta meningar på tyska. I minst tjugo minuter. Sen: ridå. KLAPPETIKLAPPETIKLAPP! Publiken lyrisk! Bästa de har sett i år! Da capo - om det hade passat sig! Jag fattar mindre än någonsin.

Lite sömnryckningar senare var det slut. Efter en timme och fyrtio minuter.
"Det här blir ett fint blogginlägg", tänkte jag roat.

   
Kennet Klemens (bild: Författar
centrum Väst)

Kommentarer
Postat av: Idun

Hahaha ett sjukt bra inlägg!

2011-11-15 @ 10:24:23
URL: http://www.idunsredapple.blogspot.com
Postat av: Smugglosmurf

Åh, hazaa! Du bloggar igen! I lööv it!

2011-11-15 @ 10:53:11
URL: http://smugglosmurf.blogg.se/
Postat av: Bambi

hahahahha har inte skrattat så gott på længe!!! Fick bilder av dig sittandes dær i publiken, hohihihihiiih.

2011-11-15 @ 11:08:08
Postat av: Hanna

Haha, ska hålla ögonen öppna om Kennet Klemens skulle råka vara i faggorna!

2011-11-16 @ 17:45:31
URL: http://hannahumla.blogg.se/
Postat av: Jimmie Klemens

Problemet är ju faktiskt alla människor som försöker att förstå. Att det helt plötsligt har blivit det viktigaste. Det kan helt enkelt vara det farligaste. Vi är invanda hur verkligheten och dramatiken är uppbyggd och när den försöker sträcka sig utanför vår vanliga värld, i hopp om att träffa något nytt så möts det ofta av emotionella påhopp. Det är ju språket som är vår största fiende och det är det som behövs revolutioneras. Språket som det är, gör att vi blir tvingade att tänka i vissa banor. Jag tänker också att en av de stora anledningarna till att jämlikheten aldrig kommer är just språket. Idiotgubbarna är bara en liten del.

Som en känd fransman sa: Vi måste slå språket sönder och samman för att kunna röra vid livet...

Men det kan ju också ha varit en riktig dålig tillställning, men då Kattis reser man sig upp och säger FUCK THIS och går ut...

Kul att du har börjat blogga oftare..

2011-11-18 @ 10:01:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0