Kattis Korvapa

Man säger det varje år men detta år är det sant: folk startar julen allt tidigare. ALDRIG har det lyst adventsstjärnor och adventsljusstakar så tidigt. Min sambo tycker det är onödigt att lägga energi på att irritera sig på såna här saker. Att irritation med förbehåll kan sparas till sådant som kan åtgärdas om jag förstår honom rätt. Måhända. Men om man suddar ut kontrasterna och smetar ut årets högtider går ju allt in i vartannat och man hinner inte längte efter något eftersom det hoppar på en och kommer innan utsatt datum. Vad julen anbelangar har jag en känsla av att människor låter sig påverkas av handeln. Om affärerna tidigt börjar julpynta kanske folk känner sig stressade. "Jaha, är det redan dags! Ja jädrar då måste jag ner i källaren och gräva fram änglar och julbonader. GRETA, VAR ÄR JESUSBARNET??"

Man förknippar ju vissa saker med en speciell tid på året, en tid man kanske innerligt längtar efter: ljus i mörkret t ex. Blir det då verkligen samma sak om man tar ut det i förväg?

 Vårt hus från 1:a advent
 (bild: google)

Igår hade jag ingenting att göra. Jag hade tränat på förmiddagen och nu låg hela eftermiddagen framför mig som ett hån. Detta duger inte! tänkte jag och slog genast upp det enda ställe jag känner till som berättar om kulturella evenemang: gp.se. Efter att ha avfärdat diverse ställen av olika anledningar fastnade jag till slut för Poesidagen på Stadsbiblioteket. Jag har alltid tyckt om poesi - i alla fall i teorin - och cyklade glatt iväg för kulturell spis.

Väl framme hittade jag hörsalen (i källaren utan fönster, väldigt poetiskt). Dessutom ett fruntimmer som såg ut som om hon bestämde.
"Ursäkta, kostar det pengar att komma in?" frågade jag orättmätigen.
"NÄEH (fnys, uppspärrade ögon) men BÖCKERNA kostar pengar!" svarade bestämdamen och pekade på ett bord med poesiböcker.
"Eh, jaha." sa jag poetistk och drömskt och ställde mig en bit bort. Och släppte alla eventuella tankar jag någonsin haft om att sno böcker från bordet.

Så började insläppet och uppfostrad av min mor ångade jag på för att få plats vid dopfunten (vi var oftast stressade för att få bra platser på kyrkorelaterade platser som barn). Jag hamnade på tredje raden, fullkomligt inklämd. Minns att jag hoppades att inte behöva gå på toaletten under framträdandets gång.

En svårmodig herre vid namn Kennet Klemets framträdde på scen och välkomnade oss (svårmodigt - inga leenden eller hjärtligheter) till denna poesidag i regim av Författarcentrum Väst. "Vi har ett starkt startfält i dag", sa han "men det vet ni ju redan om." Jag snodde runt från ena axeln till den andra. Visste alla i publiken detta? Jag hade hoppats det var amatörpoesi, kanske av högstadieelever. "Vi välkomnar upp på scen Naima Chahboun!" (klappeti-klappeti-klapp). Så började denna kvinna läsa ur sitt verk Okunskapens arkeologi. Jag fattade ingenting. I tjugo minuter. Näste herre var skånsk och hette Kristofer Flensmarck. Han reciterade i tjugo minuter ett avsnitt ur sin bok "Almanacka". Jag fattade ingenting. Eller jo, jag fattade andemeningen men skulle inte klassa det som poesi. Klappeti-klappeti-klapp!

Här började jag skruva lite oroligt på mig. Kennet Klemets hade sagt att det inte skulle bli någon paus och jag mindes distinkt att det handlande om framträdande av fem framträdande poeter.
Under någons framträdande nickade jag till. Ni vet, tappade så väl huvudet som masken. Folk tittade som hypnotiserat upp på scen. Droppen kom när gruppen Monomono uppträdde:

En tjej spelade frenetiskt cello, i skenet av blinkande diskolampor
En kille satt på knä och stirrar på sin laptop samtidigt som han pratade i mikrofon
Den tredje killen var ljud- och ljustekniker som jag fattar det. Oklart varför han var med på scen.
Laptopkillen reciterade sin poesi, med en uttryckfull mening i taget. Ibland på tyska. Aldrig sammanhängande med föregående mening. Cellokvinnan spelade. Snett bakom gruppen fanns en projektorduk som visade gruppen snett framifrån i olika Andy Warholekonstellationer. I bakgrunden hördes brus, blip-bloppande och lösryckta meningar på tyska. I minst tjugo minuter. Sen: ridå. KLAPPETIKLAPPETIKLAPP! Publiken lyrisk! Bästa de har sett i år! Da capo - om det hade passat sig! Jag fattar mindre än någonsin.

Lite sömnryckningar senare var det slut. Efter en timme och fyrtio minuter.
"Det här blir ett fint blogginlägg", tänkte jag roat.

   
Kennet Klemens (bild: Författar
centrum Väst)

Har Erik Hassles låt på hjärnan. Igår var det Kapten Röds "ju mer de spottar". Det var omöjligt att stå still på spårvagnen till jobbet igår och när jag kom ner i klädförrådet var jag tvungen att dra några dansmoves. Nu dansar jag inte så mycket. Klockan är ett på natten och jag befinner mig på jobbet. Läste ett gripande och jobbigt inlägg på Marias blogg. Det var ett samlat inlägg fyllt med tankar och insikter som tuggats mer än en gång genom hjärnans idisslande tankearbete. Jag har, på sistone, haft en dragning till att leta upp bloggar med cancertema. Igår natt när jag arbetade läste jag en blogg som en mamma skrivit då hennes tolvårige son drabbades av leukemi och sedan gick bort. Rakt in i hjärtat gick den. Det var intressant att läsa hur man mår, hur man överlever livet efter en sådan upplevelse. Säkert är det relaterat att jag själv arbetar inom onkologin, en specialitet många förknippar med död. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan, även från personer inom samma yrke; Hur orkar du arbeta där? Människor tycks ha en gemensam syn på att cancer är förenat med död och att jubileumskliniken är självaste dödens väntrum. Det finns tveklöst dödlighet förknippat med cancer, liksom många sjukdomar, men många patienter blir också botade eller långtidsöverlevare. När man arbetar med cancer, eller kanske snarare människor som har en väldigt palliativ behandling går man inte runt och förknippar det med död. Man ser symtom som kan lindras, livskvalitet som kan förbättras och själva människan. Den levande människan. Det är här och nu insatser kan göras. Det är ju det mitt arbete går ut på. Sedan är det oerhört nyttigt att se patientens perspektiv - kanske är det därför jag sitter och letar efter dessa bloggar. Att man inte alltför väl skall ikläda sig den kliniska rollen, vilket jag tror är en skyddsmekanism. Skulle man bli alltför empatisk skulle man själv gå under. Det gäller att förstå och sätta sig in i patientens lidande - inte lida själv - men heller inte avskärma sig från känslorna.

Kanske är det själva essensen i vårdvetenskapen jag sitter och belyser denna natt, då skulle mina lärare bli stolta.

Alldeles, alldeles för tidigt ringde väckarklockan. 07:25. PÅ EN LEDIG DAG!! "Det är orimligt.", tänkte jag och var arg över att inte ha korrigerat tiden hos sjukgymnasten. Planen var att jag, efter att ha sjukgymnastiserat, skulle gå ut och äta lunch. I mitt nyvakna tillstånd kom jag dock på att man inte kan äta lunch klockan tio. Vilket klockan skulle vara när jag var klar. Dessutom var jag fortfarande trött och beslöt att jag skulle ta bilen till stan och sedan lägga mig igen och sova vidare när jag kom hem.
Kom till sjukgymnasten som hade fyra patienter samtidigt. Patientsekretess var inget hon nämnvärt värdesatte och jag stängde själv dörren när jag skulle dra ner byxorna och hon skulle klämma på knäna. En del träningsövningar senare åkte jag hem och la mig i ytterligare två timmar. Efter detta följde en ganska nice dag. Jag lyssnade på Christer i P3 samtidigt som jag röjde ur hela garderoben. Har tappat tio kilo i vikt senaste året och kunde således avyttra en del plagg - som likaledes till stor del var gamla och formlösa. Skall försöka sälja några av de mindre formlösa på Tradera men får känslan av att det kommer vara mer jobb än cash.

Gjorde en fruktansvärt äcklig fruktsallad (skiljeväggarna i apelsinen var stenhårda och jag mådde på riktigt illa när jag drog loss fruktköttet) som jag tvingade i mig. Frukt är verkligen inte gott, yärk. Så blev det helt plötsligt ganska bråttom till Flexpasset jag bokat på Friskis. Har aldrig tränat Flex förr men kommer nog fortsätta med det. Jag är väldigt ovig och stram i musklerna vilket bl a var en av orsakerna till knäproblemen. Det här tänjde ut mig som en seg kola och är säkert inte fel.

Nu har jag käkat spenatsoppa, duschat och skall snart sticka till jobbet för nattpass. Hoppas natten blir lugn. Och att F äter upp resterande fruktsallad i kylen.

Maria, Maria, Maria... i ett trollslag blir jag så ödmjuk inför livet. Efter att nyss ha sett en feel-goodfiml(?) eller kanske mer en film med glättig handling men med djupare budskap, torkade jag bort sista tåren ur ögonvrån. Slog upp Facebook och fann att Maria gjort ett inlägg på sin blogg. Melankolin och medlidandet drog i bröstet när jag läste hennes rader om hur sjukdomen envist hänger sig kvar.
Jag tänker på dig Maria. Synd att din vackra dialekt inte hörs via det skrivna ordet!