Kattis Korvapa

Maria, Maria, Maria... i ett trollslag blir jag så ödmjuk inför livet. Efter att nyss ha sett en feel-goodfiml(?) eller kanske mer en film med glättig handling men med djupare budskap, torkade jag bort sista tåren ur ögonvrån. Slog upp Facebook och fann att Maria gjort ett inlägg på sin blogg. Melankolin och medlidandet drog i bröstet när jag läste hennes rader om hur sjukdomen envist hänger sig kvar.
Jag tänker på dig Maria. Synd att din vackra dialekt inte hörs via det skrivna ordet!