Kattis Korvapa

Sitter på spårvagnen med armarna i kors. På väg till helvetescoreträning och har inte ätit på fem timmar.

Pojke och flicka i gymnasieålder pratar lite för glättigt och tonårsaktigt.

Flicka: Men ja sär ba ska färga mitt hår i eftermiddag!
Pojke: Vilken färg då?
F: Asså typ samma som jag har nu (har lite för mycket eyeliner på sig också).
P: Meh! Hallå, LÖNT liksom! Varförde?
F: Ameh  ja har typ sär råttfärgat hår!
P: Råttfärgat? Va e de? (hallå, hur har du klarat dig till gymnasieålder utan att höra öknamnet för cendré?)
F: Ame du vet typ som... ja men Emelie i parallellklassen. Hon ser typ skittråkig ut, sånt hår!
P: Emelie?! Hon ville typ inte låna ut sin linjal till mig. Jag hatar henne. (lilla gubben, alldeles för starkt ord)

Vagnen stannar på Järntorget. Förare Ett hoppar av och förare Två hoppar på. Jag funderar på om de känner sig tvingade att utbyta artighetsfraser fast de egentligen inte alls vill prata med varandra. Jag hör ingenting men i min fantasi säger de alltid ungefär:

Förare 1: Jahåå, tjenaretjenare!
Förare 2: Jamentjenare. Allt väl?
F1: Det vet du.

Tystnad. Båda vill egentligen bara fortsätta med sitt men samtidigt upprätthålla myten om att de är kollegor och därför skall tycka om och prata med varandra. Stå på samma sida.

F2: Jaha.. fortfarande knackigt på spårlängan vid vändplatsen på Markland?
F1: Nä de fixade de vid tolvtiden, man får gå ut och svänga om manuellt bara.
F2: Jaha. Ja jevvlar vad snabba de va i dag då! Näe måste köra nu, ha det!
F1: Samma!

Förare 1 vinkar gemytligt i förbifarten, tämligen nöjd över att detta samkväm har bevittnats av vagnens passagerare.

Förare två hoppar alltså på, ställer in sidospegeln, slänger halsduken all världens väg och rattar in P3 på radion (F1 hade säkert lyssnat på P1). Allt detta tar säkert en minut. Snart stängs dörrarna och vagnen signalerar för avfart. Då kommer en mörkhårig kvinna i yngre medelåldern springande, ledsen för att hon missar vagnen.

Du hade ett bra tag på dig. Jävla idiot. Tänker jag och småskrattar för att jag inser att jag måste vara hungrig. Då får alla sig en känga. Fast det vet de inte.