Det här är Kalletofts femte roman. Fråga mig inte varför jag började här – jag brukar alltid börja med första boken om det skulle vara så att jag tycker om den. Han har ju legat högt upp på försäljningslistorna så länge så att jag inte gillade boken förvånade mig. Allmänhetens generella boksmak stämmer ofta överrens med min, i alla fall när det kommer till deckare.

Ett gift par hittas skjutna i sin villa och deras femåriga adoptivdotter är försvunnen. Polisen Malin Fors och hennes team utreder. Av någon anledning har kriminalare i böckerna alltid spritproblem. Malin Fors är inget undantag och hon har dessutom extremt trasiga relationer. Faktum är att hon inte har en enda hel; föräldrarna, brodern, dottern, sambon… Boken är extremt svart, inte många som är lyckliga här inte. Något som är utmärkande för författarstilen är att de döda kommer till tals med jämna mellanrum, skrivet i kursiv text. Jag gillar det inte. Jag gillar heller inte de passager som skrivs så uttrycksfullt och poetiskt att jag inte fattar ett smack. Själva historien i sig är det väl inget större fel på även om jag inte är någon fan av historier som mynnar ut i internationell brottslighet. Boken kunde gott varit några kapitel kortare, det stampar runt och går i cirklar. Kanske inte läser någon mer Kallentoft.