Mord i Skärgårdsmiljö - en klassiker. Denna gången på östkusten, närmare bestämt i Sandhamn. Två huvudpersoner: Thomas - garvad polis i medelåldern som ser bra ut, nyligen förlorat hustru och barn vilket gör honom till en nedstämd arbetsnarkoman. Som sig bör i dylika böcker. Dock ingen överkonsumtion av alkohol, vilket är ett avsteg från normen.

Nora är Thomas barndomskamrat och bor på Sandhamn under sommaren med självisk make och två fåniga barn. Boken inleds med att ett lik sköljs upp på stranden. Fler följer (lik - inte stränder).

Tidsperspektivet i boken är rent å banan. Om Thomas och hans sparringpartner Margit t ex går iland på Sandhamn på morgonen för att förhöra en person, är det plötsligt eftermiddag när de är klara. Likaså när man som läsare tror att ett par dagar förflutit har det plötsligt gått en vecka.

Vad är grejen med att Överste Hathi på varje polisstation (högsta kommissarien eller vad de nu är) alltid skall vara så utmärkande - i nio fall av tio på ett negativt sätt? I det här fallet en snarstucken tjockis.

Boken är inte direkt en nagelbitare. Kan tänka mig att författaren har något förflutet inom juridik, bankväsende eller dylikt för dessa bitar av utredningen beskrivs detaljerat. Relaterat till den goda lokalkännedomen blir det också uppenbart att författaren spenderat mycket tid där. Ingående beskrivs också abborrar som fiskas, filéas, marinereras och serveras med delikata potatisar och bla bla bla. Författare tycks helt enkelt skryta om vad hon brukar laga för festmat när hon är ute på sitt sommarställe. Nu ska jag läsa uppföljaren!