G-star
F och jag begav oss till Frölunda torg idag. Jag skulle köpa nya jeans på G-stars egen affär. Tänkte jag. Köpa jeans är ju nu inget man bara kan bestämma sig för att göra. Det måste till lite tur och en hel del tålamod. Aldrig kommer jag glömma när min kompis E skulle prova jeans på Levisstore; hon tog med flera par in i provrummet och inte ett enda par kunde hon dra förbi låren. I frustration rann tårarna ner för hennes kinder samtidigt som jag skrattade så jag grät.
Innan vi gick in i affären såg Fredrik hur två av de anställda high fiveade varandra. Töntar. När vi gick in började en av dem oprovocerat fråga Fredrik om kameran han bar runt axeln. Om han tog bilder och redigerade dem själv. Kallpratet ven genom luften och jag hade lust att lägga ett finger över hans läppar: ”Tyst min mun så får du socker!”
Jag raggade upp en flicksnärta till biträde att hjälpa mig med jeans till mina strutformade ben. Hon langade upp ett par, övertygad om att jag skulle få dem på mig. Jag var inte lika övertygad men det visade sig att hon hade rätt. Då hände det.
”Du ser, jag sa ju att de skulle passa. High five!”
Förväntansfullt och tillgjort höjde hon handen. Jag sneglade på F som satt bredvid och roat tittade på. Skulle jag lämna henne hängande? Skulle jag uppbåda samma iver och bemöta gesten med en klatschig smäll? Vad var det egentligen med den här butiken, var det company policy att high fivea alla som fick på sig byxor eller en vadslagning? De anställda var samtliga mellan 20-25 och too cool for school. Tatuerade, nån mössa på sned och stod och sjöng med i låtarna högt och ogenerat medan de vek jeans som om det inte fanns någon morgondag. På det där uppenbart coola sättet.
Jag höjde handen och bemötte hennes gest, utan att för övrigt notera den eller lägga någon ansträngning i det.
”Hon var inte så bra på att avläsa stämningen”, sa F sen när vi lämnade affären utan byxor.
