Blame Canada
Något som kallas länkarmslagring måste fixas på båda sidor i bak. Besiktningsmannen gav sken av att detta skulle bli den billigare av de TRE åtgärderna som skulle till för att göra bilen lagligt farbar. Då hade han inte räknat med att det var en Peugeot! Tydligen måste hela armskiten bytas och enda rimliga möjligheten att göra detta till ett pris som en lärare och sjuksköterska kanska klarar av ekonomiskt, är att leta begagnad utbytesdel på nätet. Oavsett hur reparationerna (skulle vi välja att göra dem) utförs lär det inte gå under 9000. Därmed har bilen smakat mer än den kostat på det sätt att reparationerna kommit upp i inköpspris. Nej, kanske inte riktigt - POÄNGEN ÄR ATT JAG ÄR ARG!
Förlåt kära Guldpil, vi har haft fina tider och det är inte ditt fel att du har en blank yta och ett skrotigt inre. Det är FRANKRIKES!
Tecken på att jag behöver mat #1
Sitter på spårvagnen med armarna i kors. På väg till helvetescoreträning och har inte ätit på fem timmar.
Pojke och flicka i gymnasieålder pratar lite för glättigt och tonårsaktigt.
Flicka: Men ja sär ba ska färga mitt hår i eftermiddag!
Pojke: Vilken färg då?
F: Asså typ samma som jag har nu (har lite för mycket eyeliner på sig också).
P: Meh! Hallå, LÖNT liksom! Varförde?
F: Ameh ja har typ sär råttfärgat hår!
P: Råttfärgat? Va e de? (hallå, hur har du klarat dig till gymnasieålder utan att höra öknamnet för cendré?)
F: Ame du vet typ som... ja men Emelie i parallellklassen. Hon ser typ skittråkig ut, sånt hår!
P: Emelie?! Hon ville typ inte låna ut sin linjal till mig. Jag hatar henne. (lilla gubben, alldeles för starkt ord)
Vagnen stannar på Järntorget. Förare Ett hoppar av och förare Två hoppar på. Jag funderar på om de känner sig tvingade att utbyta artighetsfraser fast de egentligen inte alls vill prata med varandra. Jag hör ingenting men i min fantasi säger de alltid ungefär:
Förare 1: Jahåå, tjenaretjenare!
Förare 2: Jamentjenare. Allt väl?
F1: Det vet du.
Tystnad. Båda vill egentligen bara fortsätta med sitt men samtidigt upprätthålla myten om att de är kollegor och därför skall tycka om och prata med varandra. Stå på samma sida.
F2: Jaha.. fortfarande knackigt på spårlängan vid vändplatsen på Markland?
F1: Nä de fixade de vid tolvtiden, man får gå ut och svänga om manuellt bara.
F2: Jaha. Ja jevvlar vad snabba de va i dag då! Näe måste köra nu, ha det!
F1: Samma!
Förare 1 vinkar gemytligt i förbifarten, tämligen nöjd över att detta samkväm har bevittnats av vagnens passagerare.
Förare två hoppar alltså på, ställer in sidospegeln, slänger halsduken all världens väg och rattar in P3 på radion (F1 hade säkert lyssnat på P1). Allt detta tar säkert en minut. Snart stängs dörrarna och vagnen signalerar för avfart. Då kommer en mörkhårig kvinna i yngre medelåldern springande, ledsen för att hon missar vagnen.
Du hade ett bra tag på dig. Jävla idiot. Tänker jag och småskrattar för att jag inser att jag måste vara hungrig. Då får alla sig en känga. Fast det vet de inte.
Varm choklad
Klockan är somewhat över tolv och jag inväntar tiden då jag skall åka till jobbet. Eller ja, inväntar och inväntar - jag ser hur tiden alltmer obevekligen närmar sig. Helger är för korta. Den här helgen var F och jag i Helsingborg hos mina päron. På väg ner fastnade vi i världens mest monstruösa bilkö. Motorvägen var avstängd och bilarna skulle ledas vidare via småvägar i Falkenberg. På Trafiknyheterna tyckte det att en uppdatering i timmen var tillräckligt om detta faktum. Vi kröp fram och stundvis stängde vi av motorn. Jag hoppade upp och ner i sätet av frustration. Bredvid oss fanns ett hästsläp där hästen tycktes dela mina åsikter, han sparkade bakut så ägarna fick hoppa ur bilen och lugna honom. Kanske funderade de på att sadla opp och galoppera förbi hela skiten.
I Helsingborg var det andra bullar. Vi åtnjöt promenader i iskylan, bastu och mammas matlagning. På söndagen gick vi den sedvanliga tipspromenaden i Pålsjö skog. Inte en-enda-fråga kunde jag! "Hur många miljoner hamnade slutnotan på i uppbyggandet av nya Kallbadhuset?" VEM BRYR SIG! Fyra rätt hade jag tydligen. Skitfrågor. Hrmpf!
Mmm, varm choklad
I dag skulle jag egentligen gått på Flex på Friskisosvettis på förmiddagen. Eftersom jag avskyr att packa ner hela mitt bohag för att jag inte kan duscha hemma skippade jag tanken och ämnade i stället köra styrka och kondition på eget bevåg. Vanligtvis brukar jag göra det jag föresatt mig i träningsväg. I dag var bara inte en sådan dag. Jag tänkte i stället att jag sover ut till jag vaknar av mig själv för att ha en pigg start på veckan. Den kantas oftast av för lite sömn annars. Om jag inte tränar på fm de dagar jag börjar två brukar jag åtminstone promenera till jobbet. Så icke. I dag ville jag slöa framför datorn och göra det jag kände för.
Fick ett väldigt tråkigt besked i lördags. Tjejen som har gjort min tatuering bor i Ystad. En till två gånger per år har hon bokningsdagar. Under dessa dagar kan de som är intresserade skicka en ansökan om att göra en tatuering hos henne. Sedan i våras har jag sparat pengar för att bygga på min tatuering. Jag har filat på mitt ansökningsbrev, fantiserat och dagdrömt. Troligen dagligen faktiskt. Jag har räknat ner dagarna till tredje februari och sett över almanackan om vilka tider jag skulle önska om utrymme för detta fanns. Till slut var dagen här och jag kollade min mail hela tiden. Av någon anledning hade det inte ens föresvävat mig att jag inte skulle få tid, jag var väldigt säker. Tänkte kanske att det är klart att hon vill avsluta det hon påbörjat och att hon tyckte projektet skulle vara roligt. Så blev det nu inte. Jag blev så himla ledsen, hade verkligen verkligen sett fram emot det. Det låter säkert väldigt banalt i mångas öron men det är bara att själv föreställa sig något man sett fram emot så mycket - och som plötsligt går i kras.
