Kattis Korvapa

I går träffade jag en man i övre medelåldern. Vi hade aldrig träffats förut och jag skakade hans hand. "Åh fy fan!", grumsade han. Jag rynkade frågande mina ögonbryn även om jag misstänkte vad som var på lut. Utan att utbyta vidare artighetsfraser började han sedan raljera över min tatuerade arm. "Tjejer ska inte ha tatueringar!" osv. Frun som som var närvarande försökte släta över. "Men det är ok om killar har tatueringar då?" sa jag tämligen vänligt men med viss skärpa. Ja det var ju inte så noga.

Sånt här gör mig förbannad. Det stör mig inte att folk har åsikter om hur jag ser ut eller vilka val jag har gjort i livet -  det stör mig att de tycker de har rätt att berätta det för mig. Jag hade inte bett om hans åsikt. När man är tatuerad känner folk sig oftast nödgade att kommentera. Oftast är det av godo och jag har fått många komplimanger. Ibland händer det dock att folk, som mannen i fråga, hasplar ur sig förolämpningar. Som om jag, via det val jag har gjort, på något sätt förtjänar att få höra ett sanningens ord om saken, får skylla mig själv. Skulle inte tro att någon hade ansett sig ha rätt till samma frispråkighet om jag var överviktig eller hade fula kläder.