Elisabeth är 16 år och hårt kontrollerad av sin mor, chefskirurgen. I ett anfall av rebellism klipper Elisabeth av sig håret och går på klubb med en nyfunnen väninna. Kvällen avslutas med att Elisabeth blir vittne till ett mord och måste ingå i vittnesskyddsprogram, vilket inte blir helt lyckat.

 

När jag fick reda på att Roberts är multiproducerande och att detta är hennes tvåhundrade bok blev jag tämligen avogt inställd. Huvudpersonen i boken har väl asbergers eller nåt och beter sig enligt alla fördomar jag kan komma på. Inte särskilt komplext utformad, hon har tagit the easy way out. Författarinnan alltså. Därmed sagt inte en fruktansvärd bok utan faktiskt ganska behaglig. Man vill ju ändå veta hur det går!

 

 

 

 

Efter hastig bortgång av en respekterad medborgade, älskad vän och hatad fiende har en ledig plats öppnats upp i kommundelsnämnden i Pagford. Barry var frontfigur i frågan som delade kommundelsnämnden, och därmed Pagford, mitt itu och den stora frågan är vem som skall efterträda honom.

Man får följa ett stort antal invånare ur deras synvinkel, vilket gör boken ganska rolig. Alla personer har en relation till varandra och det tar ett tag att lära sig vem som är vem. Historien berättas ur såväl finnige, trånande Andrews perspektiv som fetknoppen; styrelseordföranden Howard.

Skrivsättet är behagligt och karaktärerna trovärdiga. Hon har bra fantasi (om någon nu betvivlade detta efter Harry Potter). Smolket i bägaren utgörs av de karaktärer som pratar mycket dialekt och där dialogerna återges fonetiskt. Mycket irriterande och har inte alls den önskvärda effekten att man kan ta in karaktären bättre. De blir bara luddigare och svårare att förstå.

Svårt att sätta genre på boken, den har ett komiskt anslag men minst sagt dramatiska och sorgliga undertoner.

Ett ganska talande betyg: jag skulle läsa uppföljaren om det fanns någon.

 

 

Annika Bengtzon och Thomas är återförenade. Inte särskilt lyckliga dock. Thomas vänstrar så fort han får chansen. Ett par år har gått sedan föregående bok och familjen har hunnit bo i Washington där Annika varit utlandskorre. Nu är de tillbaka i Sverige och Annika är fortsatt anställd på Kvällspressen. Thomas arbetar för utrikesdepartementet och blir kidnappad under en konferensresa i Nairobi. Boken kommer att handla om denna kidnappning. Thomas upplevelser och Annikas där hon tillsammans med Thomas chef försöker blidka kidnapparna från lägenheten i Stockholm. En tämligen ointressant parallellstory utspelas samtidigt om ett antal kvinnomord runtom Stockholm. Jag förstår inte alls varför detta inkluderats i boken, huvudhistorien är tillräckligt intressant och bärande. Jag har läst alla böcker i Annika Bengtzon-serien. Inte för att de är fenomenalt bra - men heller inte särskilt dåliga. Så den här blir väl ytterligare en i mängden. Däremot Gömda, den skall ni läsa mina vänner!

 

 

Symtomen börjar sätta in. Rasmus och Benjamin fortsätter sin relation och Benjamin slits mellan sin tro och kärleken. Jag förstår inte riktigt varför Gardell delat upp serien i olika böcker. Kan inte vara för att textmassan skulle bli ohanterlig, tror att denna boken är under 200 sidor lång. Den enda slutsats jag kan dra är att han vill tjäna pengar för fler sålda böcker. Tur att han har så behagligt skrivspråk när han själv är så störig.

 

 

Del två i författarens planerade triologi om 2000-talets första decennium.

Boken är en direkt fortsättning på "Högre än alla himlar" så by all means - läs den först. Stommen i boken och tillika huvudpersonerna är sex vänner som bor i Stockholm. Växelvis berättas historien ur dessa människors perspektiv. Det är som att följa en TV-serie i bokform. En viktig del utgörs av återspeglingen av samtidens stora världshändelser och hur de påverkar huvudpersonerna. Något som slår mig när jag läser är att jag hela tiden tror mig vara på en upptakt till något stort och oväntat men förvånas gång på gång att det helt enkelt rör sig om vanliga vardagsbeskrivningar. Som livet är i allmänhet liksom.

 

Hon skriver digra luntor, författarinnan. Denna på över 650 sidor. Inte något man som läsare känner att man måste kämpa sig genom - men inte heller något man önskar aldrig skall ta slut. Jämfört med första delen är del två betydligt mörkare. Man svävar som läsare i ovisshet, vilket jag gillar. Det är inte direkt en pageturner (förutom en viss del) men samtidigt något jag längtar till när jag går och lägger mig och jag kommer definitivt läsa sista boken.

 

 

 

Å vad läskig! Å vad läskig! Så himla läskig!

Inledningen är väldigt lik När lammen tystnar. Jurek Walter sitter isolerad på en rättspsykiatrisk avdelning, bakom pansarglas. En ny läkare har rekryterats till ett vikariat sedan den föregående "tagit tjänstledigt". Avdelningens överläkare lotsar honom genom vakter och låsta dörrar. Innan de når Jurek Walters cell stoppar han in öronproppar:

"Jurek Walter kommer att tala med dig, alldeles lugnt. säkert trevligt, berättar han med allvarlig röst. Men senare i kväll, när du kör hem, så kommer du att svänga över i den mötande filen och frontalkrocka med en långtradare ,,, eller så tittar du förbi på Järnia och köper en yxa innan du hämtar barnen på dagis."

 

Mitt hjärta bankade i 130 från kapitel ett. Jag kunde-inte-lägga-ner-boken. Det var som att läsa en lysande skräckfilm och jag reflekterade över hur kvalitén skiljer sig mellan olika författare. Viveca Sten och Kepler är som att jämföra Wallander med tja, När lammen tystnar. Fullkomligt gastkramande och svårförutsägbar. Som alltid är Kepler bra på att hitta olika infallsvinklar och väva in i historien. Jag var så rädd första kvällen när jag skulle släcka att jag inte vågade gå på toaletten.

Det som hindrar betyget från att bli en femkrabbare är lite lösa trådar och lite väl kreativ händelseföljd på sina ställen.

Boken handlar om ytterligare ett mord i Sandhamn. Varför är skärgårdsmiljön så populär i deckarsammanhang? För att den är så idyllisk kanske. Juristen och seglarentusiasten Osar Juliander mördas just som startskottet går till Gotland runt. Alla hans seglarkompisar i KSSS (den smidiga förkortningen för Kungliga seglarsällskapet) (KSS var ju redan upptaget av Kärnsjukhuset i Skövde) blir misstänkta. Det går inte att hålla isär vem som är vem boken genom. Huvudpersonen, polisen Thomas, fifflar med en yngre kollega på jobbet samtidigt som han stressar över morden. Den andra huvudpersonen Nora ligger i fejd med sin make. Mycket roligare än så blir det inte.

Mord i Skärgårdsmiljö - en klassiker. Denna gången på östkusten, närmare bestämt i Sandhamn. Två huvudpersoner: Thomas - garvad polis i medelåldern som ser bra ut, nyligen förlorat hustru och barn vilket gör honom till en nedstämd arbetsnarkoman. Som sig bör i dylika böcker. Dock ingen överkonsumtion av alkohol, vilket är ett avsteg från normen.

Nora är Thomas barndomskamrat och bor på Sandhamn under sommaren med självisk make och två fåniga barn. Boken inleds med att ett lik sköljs upp på stranden. Fler följer (lik - inte stränder).

Tidsperspektivet i boken är rent å banan. Om Thomas och hans sparringpartner Margit t ex går iland på Sandhamn på morgonen för att förhöra en person, är det plötsligt eftermiddag när de är klara. Likaså när man som läsare tror att ett par dagar förflutit har det plötsligt gått en vecka.

Vad är grejen med att Överste Hathi på varje polisstation (högsta kommissarien eller vad de nu är) alltid skall vara så utmärkande - i nio fall av tio på ett negativt sätt? I det här fallet en snarstucken tjockis.

Boken är inte direkt en nagelbitare. Kan tänka mig att författaren har något förflutet inom juridik, bankväsende eller dylikt för dessa bitar av utredningen beskrivs detaljerat. Relaterat till den goda lokalkännedomen blir det också uppenbart att författaren spenderat mycket tid där. Ingående beskrivs också abborrar som fiskas, filéas, marinereras och serveras med delikata potatisar och bla bla bla. Författare tycks helt enkelt skryta om vad hon brukar laga för festmat när hon är ute på sitt sommarställe. Nu ska jag läsa uppföljaren!

 

Det här är Kalletofts femte roman. Fråga mig inte varför jag började här – jag brukar alltid börja med första boken om det skulle vara så att jag tycker om den. Han har ju legat högt upp på försäljningslistorna så länge så att jag inte gillade boken förvånade mig. Allmänhetens generella boksmak stämmer ofta överrens med min, i alla fall när det kommer till deckare.

Ett gift par hittas skjutna i sin villa och deras femåriga adoptivdotter är försvunnen. Polisen Malin Fors och hennes team utreder. Av någon anledning har kriminalare i böckerna alltid spritproblem. Malin Fors är inget undantag och hon har dessutom extremt trasiga relationer. Faktum är att hon inte har en enda hel; föräldrarna, brodern, dottern, sambon… Boken är extremt svart, inte många som är lyckliga här inte. Något som är utmärkande för författarstilen är att de döda kommer till tals med jämna mellanrum, skrivet i kursiv text. Jag gillar det inte. Jag gillar heller inte de passager som skrivs så uttrycksfullt och poetiskt att jag inte fattar ett smack. Själva historien i sig är det väl inget större fel på även om jag inte är någon fan av historier som mynnar ut i internationell brottslighet. Boken kunde gott varit några kapitel kortare, det stampar runt och går i cirklar. Kanske inte läser någon mer Kallentoft.

Alla har pratat om serien och alla har sett den utom jag. Jag bestämde mig för att läsa böckerna i stället, de är ju alltid bättre.

Det är början av 80-talet. Rasmus är uppvuxen i en håla i Värmland. Han har alltid varit annorlunda och alltid utanför. Efter studenten kan han äntligen starta sitt riktiga liv och vara den han egentligen är. Han flyttar från Koppom till Stockholm och går direkt till ”Bögringen” efter att ha gått av tåget. För första gången i sitt liv hittar han likasinnade och kan leva ut sina lustar. Det finns heller ingen anledning att skydda sig, för vem skulle bli gravid?

Benjamin är äldsta barnet i en djupt religiös familj. Redan som barn börjar han ”gå i tjänsten” med sin mor, för att rädda själar som inte vet bättre. När han blir vuxen ringer han en dag på Pauls dörr och Paul ser något hos honom som han inte själv var medveten om. 

Något som förvånar mig när jag läser är att det handlar så mycket om sex och inte relationer. När Rasmus är ute på på natten för att finna likasinnade är det i buskar, bilar och skrymslen för tillfälliga passionerade möten – men inte kärlek. Boken skall ju vara en faktisk skildring och jag antar att det var så det var. Kanske fanns det inte utrymme för kärlek.

Något som är mycket intressant är skildringen av Jehovas vittnen och deras lära. Jag visste nästa ingenting om dem tidigare och boken erbjuder god insikt.

Ser fram emot fortsättningen som släpps på e-lib i april.

Underbara Ove. Underbara bok!

Vid sällsynta tillfällen stöter man på dem: pärlorna. Böckerna man inte vill skall ta slut och som man avundas andra som ännu inte har läst. Varje gång jag öppnat boken har jag skrattat högt och gråtit tyst. Ove är en rättskaffens man som arbetat hela sitt liv, inte haft en en endast sjukdag, som betalar sin skatt och inte har några lån kvar på huset. Inte så jävla märkligt. Det skall vara lite ordning och reda bara. Han är synnerligen skeptisk mot katter och människor som inte kör Saab. En vresig gubbjävel som inte har ett enda runt hörn.

 

Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Handlingen är på sätt och vis inte särskilt storslagen i sin omfattning - däremot det som står mellan raderna. Det skall ju bara vara lite jävla ordning. Det är allt.

 

Berta och Gunnar, Hjördis och Konrad är grannar i ett hyreshus och i en trädgårdskoloni. Inget händer. Slut.

 

En kompis till mig tipsade om den här boken skriven av Morgan Larsson, en röst jag är mycket välbekant med från P3s eter. Jag anar att den är självbiografisk om hans uppväxt i Trollhättan. Från lågstadiet och upp till gymnasiet får man följa huvudpersonen Morris i hans väg emot vuxenlivet. Ingående beskrivs vardagens vedermödor, som t ex när alla tjejer i klassen ringer på hans dörr samtidigt för att fråga vem han egentligen vill vara i hop med av dem eller när när hans kompisar lyckats låna en VIDEO - något man hört ryktas om skall finnas men aldrig sett i verkligheten.

Boken är full av igenkänningskomik och trovärdigt skriven. En sån man inte riktigt vill ska ta slut.